KULTUR & NÖJE
Artikel av Idioten Puckosson publicerad 21 jul 2003 kl. 12.13:

För vilka klockan klämtar

Tiden marscherar taktfast vidare. Men minnet kvartstår.
Jag minns den lördagsmorgon för någon månad sedan, då jag för första gången kunde läsa ett utlåtande om Metallicas då kommande skiva, St Anger. Jag har ända sedan ReLoad släpptes haft lika mycket koll på Metallica som på den jugoslaviska damligan i curling, och detta kom därför som en överraskning för mig. Att Metallica skulle släppa ny skiva.

Bruden som recenserade i UNT Fredag nämnde, som övriga av världens idioter till journalister, Metallicas åttiotal som referens till hur det nya lät. Jag kan ju säga att det tog inte många sekunder för mig att, efter att ha läst detta, koppla upp mig mot diverse nerladdningsprogram och börja tanka. Tanken på gammalt mysigt dubbeltramp och galopperande elgitarrer var mig övermäktig.

Efteråt kändes det ungefär som att ha vrålat ett stridsrop, utan att riktigt kunna följa upp.

Allt hade varit förgäves. Det var nästan så att man kände för att bränna UNT-häxan, som fått mig att reagera som en brunstig tjur, på bål.

Att ens kalla St Anger för en tillbakagång till hur Metallica lät på 80-talet är fullständigt barockt. Med tanke på att St Anger är det närmaste Limp Bizkit, Slipknot, Korn, Deftones, och all annan nu-metal som Metallica någonsin varit känns jämförelsen något utvecklingsstörd. 75 minuter utan ett enda solo, melodi eller riff som inte går i det för "den nya hårdrocken" ökända brölregistret är snarare att betrakta som ett fullständigt snedsteg, än något bra.

Jag tillhör inte de som sågade vare sig Load eller ReLoad, då jag tycker att det är en helt annan form av hårdrock och därför inte bör bedömas efter samma kriterier som det Metallica gjort innan. Det är inte dålig musik bara för att det är mer radiovänligt, däremot är St Anger ren skit. Något som även bekräftades på Roskilde, där bandet spelade två låtar som inte ingår i det "accepterade tidsrummet", mellan -80 och -91. Under dessa två nummer var allsången ganska tyst, för att inte säga utdöd, i kontrast till resten av konserten som jag och min omgivning glatt skrålade oss igenom.

Det tycks som om fler och fler av världens hårdrockgitarrister ser en tuffhet i att stämma ner till A och dista så mycket att det blir omöjligt att höra skillnad på olika gitarrmodeller.

Det är helt enkelt en sorg att konstatera att Metallica fortfarande suger mer än stans största dammsugare, men å andra sidan inte helt oväntat heller. Vad har man att vänta av ett gäng stenrika knösar som tjafsar med Napster för att de inte kan tjäna några futtiga miljoner till? Några gubbjävlar vars groupiemedelålder ligger på ca 13 bast, som mobbar bandmedlemmar så till den milda grad att de inte orkar med det?

Det blir röven upp för Metallica, i år igen.

Grattis, grabbar.