KULTUR & NÖJE
Artikel av peter dolving publicerad 23 okt 2001 kl. 09.21:

För mycket snicke snicke snack

I Johan Hedins artikel talar han om popmusik som en självklar kapitalistisk konstruktion. Det tycker jag är ren och skär mög.
Det är ett ganska intressant ämne. Just att så många som spelar musik omger sig med illusionen av vänsterideologi. Rent krasst så är det ju ett enkelt sätt att upprätthålla myten om ett svinaktigt förtryckarsamhälle, om man skriver på ett uselt slavkontrakt istället för att till exempel som Fugazi själv ta kontrollen över sin kontnärliga produktion.

Personligen tycker jag att alla dessa "vänster"-artister, med några få undantag är hycklande arroganta slappa oansvariga jävlar som med hela sin existens (som artister) förpestar och förstör all trovärdighet överhuvudtaget för blandningen underhållning/politik. Eftersom de genom sitt insiktslösa beslut att ge ut musik på det sätt de gör, stöder det samhälle som de har mage att kritisera, med argumentet att de inte annars skulle nå en publik.

Vilket är total lögn.

Det kräver bara mer arbete och engagemang att göra det själv. Rockmusik och myten kring den, är förmodligen den mest frihets-romantiserande/drivna konstform som finns, men den behöver inte vara kapitalistisk i sig. Att man dock i ett kapitalistiskt samhälle inte har något annat val än att ta betalt för sitt faktiska arbete säger sig självt. Men man har fortfarande valet att bestämma hur mycket man faktiskt tar betalt.

Oavsett samhällsstruktur så behövs underhållning, och det har alltid så länge underhållning har dokumenterats varit en del i dess uppdrag och konstruktion; Att provocera, kritisera och utmana. Oavsett om man bränns på bål för det. Om folk är så jävla slöa alternativt fega att de väljer att köra sitt sketna kvasi-vänster rock-race så varsågod, jag föredrar folk som Fugazi, Ani DiFranco, DS-13, Valdemar, El Musico, USCB eller till och med Kenny Rogers. DIY för jävulen!!!

Rock on!