Dagens skrivtips: Svenskarnas sexvanor | Nya bränder i Stockholm | Våldtäktsdömd får resning efter 10 årBörja här!
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 2 aug 2011 kl. 10.08:
Försonas
På väggen i gästrummet fanns ett stort fotografi med Pia och Robert på en stor motorcykel, och på sängen låg två trasiga hjälmar med en stor orange/svart drake på.
Robert ser Pia gå ute i trädgården och dra bort vissna rosor. Då och då stannar hon upp och tittar på något osynligt framför sig medan fingrarna smular sönder blommorna till små, små bitar. Han slår på låren med knytnävarna och svär högt. "Förbannade, värdelösa kroppsdelar, varför kunde jag inte fått dö? Vad är det här för liv?" Robert vrider runt ena hjulet på rullstolen han sitter i, och välter nästan. Suckande tar han tag med den andra handen runt det återstående hjulet, och drar sakta och omständligt runt det. Långsamt rullar stolen bakåt, och krockar med vardagsrumsbordet. "Pang!" säger det, och glassplitter sprids över hela golvet. "Psssssss..." låter däcket när en glasbit gräver sig in i det, och luften pyser ur.
Precis i det ögonblicket kommer Pia in i rummet med en bukett blommor i handen. Hon tittar från Robert till glaset och tvekar mellan att skratta och skälla. "Vad i?" På överarmen syns de djupa ärren efter olyckan, och i örat har hon en tjock guldring. Tvärs över pannan kan man fortfarande skymta ett ljusrött ärr efter ståltråden barnen hade spänt över vägen. Tur i oturen var väl att linan inte satt lägre. Då hade Pia blivit halshuggen. Robert vänder stolen mot henne. "Det var för trångt." Pia lägger armarna runt hans hals. "Älskling, du måste försonas med tanken att leva utan ben, och jag vet med säkerhet att vårt liv förändrats till det sämre, men vi lever...betyder inte det någonting?" Robert drar sig ifrån henne och tittar en lång stund på hennes ärr. "Om jag kört..." Pia ruskar på huvudet. "Nu var det jag som gjorde det, och om jag inte duckat..." Han körde över det knastrande glaset och slog med handen i dörrposten innan han tog sig ut i nästa rum.
På väggen i gästrummet fanns ett stort fotografi med Pia och Robert på en stor motorcykel, och på sängen låg två trasiga hjälmar med en stor orange/svart drake på. Han vänder sig bakåt och säger med rösten full av is. "Varför har du inte skickat dem i sopkorgen?" Hon lägger händerna på rullstolens handtag. "Jag kan inte...jag kan bara inte förlika mig med tanken att aldrig köra mer." Pia tvekar några sekunder. "Kalle ringde igår och berättade att cykeln är fixad." Roberts ögon är kyliga och svarta av ilska när han sammanbitet väser fram ett enda ord. "Aldrig!"
Pia går ut och slänger igen dörren så hårt att fönsterrutorna på det gamla torpet skakar.
Darrande av ilska kastar hon iväg Roberts skor som står på trappan. "Jävla idiot, förbannade jävla karlslok, jag hatar, hatar, hatar..." Pia minns vem som är skyldig till allt elände och skyndar sig in igen. Robert sitter fortfarande på samma ställe som hon lämnade honom. Pia kramar honom hårt, och svär en lång ramsa. "Jag hatar dem så mycket, hatar, hatar, hatar...jävla ungar. Det är inte dig jag är arg på älskling...och jag lovar att göra allt för att reparera det här. Allt jag vill är att du skall kunna gå igen, och tillsammans kommer vi att nå målet." Robert gråter och kramar henne tillbaka. "Lovar du?" säger han viskande. "Lovar du?" Pia nickar intensivt och lutar huvudet mot hans axel och gråter. "Tillsammans..." viskar hon. "Tillsammans."
Anitha Östlund, ordälskande, skrivande, och filmmanusstuderande fantasirik kvinna på 46
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
