Bombhögerns eget husorgan, Expressen, är i blåsväder. Man har fejkat artiklar, man har ljugit och man har brustit i källgranskning.
De läsare som en gång i tiden köpte Expressen för dess kunniga och fördjupande artiklar har för länge sedan övergivit tidningen.
Om dess nuvarande läsare skulle jag vilja säga - som vi säger i Göteborg - "sicka idioter". Läsare som anser lögner särskilt sexiga, har jag förstått.
Jodå. Expressen var en gång en bra tidning. Den hade ambitionen att vara ett folkuniversitet. Fördjupningar fanns, de goda skribenterna likaså. Vanliga maktlösa människor kunde alltid hota med att vända sig till Expressen när man upplevde övergrepp från myndigheternas sida. Alla hade en känsla av att Expressen var en tidning för folket. När Expressen grep in kunde rättvisa skipas. Den hade ungefär samma status då som Janne Josefsson på Uppdrag Granskning har idag.
Sedan nyliberala direktörer tog makten på tidningen har det dock gått utför, där som på alla andra håll. Kommersialismen har blivit allt. Chefredaktörer har avlöst varandra. Med några få undantag är skribenterna på Kulturen försumbara i debatten. Lättsamheter och nakna bröst har blivit tidningens signum liksom den dåliga journalistiken. Den som idag blir kränkt hos exempelvis kronofogden, och därför hotar att vända sig till Expressen, använder en pluggad pistol med lösa skott. Vem bryr sig?
På 15 år har tidningen därför halverat upplagan. Kommersialiseringen har misslyckats. Men man förmår inte vända skutan rätt igen. Man fattar helt enkelt inte vad man gör fel.
Fallet Persbrandt avslöjar ytterligare en bedrövelse. Idag skriver chefredaktören Otto Sjöberg på Expressens förstasida: "Uppgifterna vi fick var fel, vår källkontroll för dålig. Vi brast i våra publiceringsrutiner. Vi gjorde ett dåligt journalistiskt arbete. Men någon avsikt att ljuga har vi givetvis inte. Inte heller att skada Mikael Persbrandt. Vi förstår hans ilska."
Otto Sjöberg talar här i plural - vi. Han borde säga "jag". Endast han ensam har ansvar för vad som publiceras tidningen. Den som läst förre chefredaktören Bo Strömstedts memoarer vet vad detta innebär, att alltid vara tillgänglig, att granska och dubbelgranska, att leva med jobbet, att känna ansvaret för den publicistiska gärningen (vilket inte hindrade att BS också gjorde misstag).
På frågan om han tänker avgå som chefredaktör svarar Otto Sjöberg Nej.
Hans ursäkt och förklaring är en blåkopia av pudlarna som Göran Persson och Laila Freivald gjorde efter tsunamikatastrofens rapport. Otto Sjöberg är liksom statsråden inte beredd att ta ansvar, han anser att det räcker att han erkänner sig skyldig. Som Göran Persson gjorde. Bägge vill hänga kvar i maktens korridorer. Frågan är om Otto Sjöberg var på teatern när artikeln publicerades?
Kan Expressen överhuvudtaget kritisera politiker eller byråkrater framgen utan att väcka löje hos allmänheten? Alla vet ju att de är samma kålsupare. Något personligt ansvar existerar inte. Otto Sjöberg har lika lite som byråkraterna på UD skött sitt jobb. Han ser sig själv som straffriförklarad. Han ingår i samma klass. Hans uppgift är att trixa med sanningen om det ger klirr i kassan. Nu vet vi detta.
Mikael Persbrandt har uppmanat folk att bojkotta Expressen. Jag säger bara, följ hans råd!
Roger Lord,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Roger Lord
publicerad 20 dec 2005 kl. 16.11:
Malmö moské
