 |
MEDIA
Artikel
av Patrick Gallagher
publicerad 18 maj 2009 kl. 10.38:
Eurovision och militarismen
"Melodifestivalen är, liksom stora idrottstävlingar, en träning i irrationell punschpatriotism. Sådana fenomen har faktiska funktioner och det är därför resurser läggs på att stödja dem."
Jag kan inte riktigt säga att jag helt förstått vinkeln om USA-komplexet i Lars Nilssons artikel om Eurovision Song Contest, men det känns ändå underligt att för en gångs skull hålla med honom i nästan allt han skrivit om tävlingen i övrigt. Förutom på en punkt; att fenomenet övergår förståndet.
Melodifestivalen är, liksom stora idrottstävlingar, en träning i irrationell punschpatriotism. Sådana fenomen har faktiska funktioner och det är därför resurser läggs på att stödja dem. Vårt ohejdade konsumtionssamhälle har lett till många allvarliga efterverkningar; Nord/Syd-problematiken, klimatförändringarna, utbredd korporativism på bekostnad av folkstyre. Men förloppet hade inte kunnat gå så fort om det inte vore för en parallellutveckling inom massmedia.
Dagens överväldigande utbud av skräpunderhållning brukar rättfärdigas enligt principen "ge folk det de vill ha", men dess funktion har att göra med människans obenägenhet att konfrontera verkligheten. Den uppfyller vår djupa önskan om att leva i en bubbla av lycka, trots de destruktiva processer som pågår bland oss.
Det är ofrånkomligt att ju mer tid och energi man ägnar åt att passivt konsumera ytlig underhållning och annat onödigt stoff, desto mindre ork har man kvar att aktivt delta i den demokratiska processen som vi faktiskt har - om än mer i teorin än i praktiken. Individen börjar identifiera sig mer som konsument än som medborgare; önskan om valfrihet konkretiseras och tillfredställs primärt genom överflödet av beslut man fattar som konsument, inte som aktör i en gemenskap. Känslan av maktlöshet breder ut sig och vuxna nöjer sig till slut med valsedeln som delas ut då och då, medan unga uppfostras utan en nödvändig uppskattning av sitt demokratiska arv.
Korporativism, liksom alla andra i grunden odemokratiska styrelseformer, förutsätter militarism, vilket i sin tur förlitar sig på ett visst mått av nationalism bland befolkningar. Nationalism bygger ju på lojalitet. Men den känslan är som bekant flyktig, speciellt i en tid då folk har vant sig vid sin grundläggande passivitet och blivit alltmer beroende av modern bekvämlighet. Tendensen bland befolkningar blir att allt mindre vilja understödja militarism. Därför förekommer nationalismens näring i form av andra sorts, till synes irrelevanta och ofarliga tävlingar. Deras grundfunktion är dock att behålla någon sorts gemenskapskänsla hos nationen.
Konflikten i Afghanistan är ett belysande exempel på vart vi har hamnat idag. I en västerländsk demokrati som Sverige, splittras ändå någorlunda informerade människor i frågan om huruvida USA:s pågående ockupation är berättigad. Å ena sidan hade afghanerna kunnat leva i ofattbar fattigdom och under ett fruktansvärt medeltidsliknande förtryck om inteUSA ryckt in. Att fördriva folkets fanatiska förtryckare på flykt och förhoppningsvis säkerställa en begynnande demokrati framhålls som en fullt begripligt och önskvärt mål.
Men i verkligheten har projektet fulltständigt havererats på grund av systematisk korruption, där otaliga miljarder dollar har dirigerats till privata militärföretag i stället för att ha bekostat återuppbyggandet, som teoretiskt sett skulle kunna ha gett en rimlig grund för demokrati. Samtidigt har USA:s faktiska militära insatser alltmer begränsat sig till sporadiska polisiära aktioner, framförallt ett luftkrig mot väl gömda inhemska gerillastyrkor. Konsekvensen är upprepade fall av civila som dödats av ockupationsstyrkans bomber, samt att en ofrånkomlig bitterhet breder ut sig hos befolkningen.
I allmänhet sprids inte informationen om denna fördömda form av krigsföring tillräckligt bland människorna som bekostar den - i varje fall inte om man jämför med den plats skräpunderhållning får ta. Sverige är knappast något undantag. Svenska truppers insatser i Afghanistan må skilja sig avsevärt från amerikanernas, men deras plats i det stora sammanhanget ifrågasätts ytterst sällan. Den svenska militärens humanitära insatser rimmar dåligt med vad som i övrigt pågår i Afghanistan. Svenskarna har i allmänhet svårt att förstå hur deras egna trupper kan utsättas för attack och slutsatsen som de drar för att den ligger närmst till hand är att den afghanska befolkningen har för många religiösa fanatiker som till varje pris vill hindra modernisering.
Här skapas en dissonans som är ytterst svårt att överbrygga. Dessvärre vilar svenskarnas uppfattning om sin egen roll i västmakternas Afghanistanprojekt på en traditionell och mycket inrotad illusion, där Sverige framställs som en fredlig nation utan behov av militaristiska utlandsäventyr.
För närvarande pågår en upptrappning av USA:s militära ockupation. Den bristfälliga rapportering vi har i Sverige, samt avsaknaden av fördjupad analys, leder dock till en allmän acceptans där den svenska militären dessutom får ytterligare stöd. Medan vanliga afghaners situation förvärras och svenska soldater utsätts för allt större faror, nöjer vi oss med att frossa i jippon som Eurovision Song Contest, utan en tanke på dess samband med militarismens fruktansvärda konsekvenser.
|
Lars Nilsson