 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av  Lars Nilsson
publicerad 15 maj 2009 kl. 23.07:
Eurovision Song Contest - ett USA-komplex
Jag har förståelse varför vårt sexåriga barnbarn gillar "tävlingen". Men varför vuxna (dit räknar jag inte Billy Butt) tar denna enfald framförd på usel engelska på allvar övergår mitt förstånd.
I morgon är det final. Enligt media ser det svenska folket sedan snart fem månader, i olidligt spänd förväntan, fram emot upplösningen. Och där ljuger nog inte media särskilt mycket. Det är nog i paritet med den nervösa psykos som anses hålla svensken i järngrepp varje år i frågan om vem som vinner Robinson.
Och som inte det var nog av kulturell stimulans är landets konstnärselit och kultursidor upptagna med frågan om huruvida en tidigare intagen psykiskt sjuk, nu omvandlad till Konstfacksstudent, gjorde rätt eller fel som fejkade sin tidigare diagnos i konstnärligt syfte. Vad jag förstår lutar man åt att det var rätt.
Allt detta via ett överlägset hånflin gentemot amerikansk fin- och populärkultur och hur kulturellt bakom flötet amerikaner framstår i förhållande till svensk, men även övrig europeisk allmänhet.
Finkulturens förespråkare i Sverige blir förvisso alltid bleka om nosen när man visar statistik på antalet symfoniorkestrar i mindre städer jämfört med USA men chocken brukar snart gå över. Sådan statistik är inte riktigt politiskt korrekt, nämligen. Och vad värre är: Orkestrarna är inte subventionerade av det allmänna. Bara en sådan sak! En truism i Sverige är som bekant att "finkultur" inte kan existera utan bidrag från kommunen eller staten.
För att återgå till tävlingen kan man konstatera att efter 54 år är Eurovision Song Contest totalt okänd i USA. Och när amerikaner ser tävlingen, förstår man inte grejen. Och det är inte underligt. Ben Widdicombe, australisk journalist säger i Expressen den 12 maj att en typisk reaktion hos den amerikanska allmänheten är att "sångerna är hemska och jag har sett bättre dansnummer på barnkalas".
Han fortsätter; "Varje år ställer minst hälften av länderna upp med ett attraktivt ungt stjärnskott som struttar runt som Madonna, men sjunger likt korna i den beteshage hon kommer från. De återstående 50 procenten är en kombination av drag queens, kryssningsfartygssångare, feta vissångare samt söta pojkar som är kvar i garderoben ."
Helt korrekt förklarar Widdicombe att många tävlande är så tråkiga att "man kan känna snoret stelna i näsan".
Finlands vinst härom året med Lords unikt larviga försök att härma amerikansk heavy metal är ett fint exempel på Europas mindervärdighetskomplex gentemot USA som genomsyrar hela jippot. Och det är bara ett av otaliga exempel. Det kan Ni se själv i årets "tävling".
"Tävling", ja. Vissa länder är med utan att ens kvala in till finalen. Man är med bara genom sin storlek. Det anser helt sportsligt och fair i Europa. Till dessa hör Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Spanien.
BBC har åtminstone den goda smaken att anlita Terry Wogan som kommentator till spektaklet. Hans eleganta sågningar av allt från den dåliga engelskan, usla musiken och de stappliga dansarna jämte den medeltidsmässiga nationalismen och röstkorruptionen har ett klart underhållningsvärde.
Han står i skarp kontrast till det gravallvar som svensk TV och övrig media behandlar denna usla kopia på amerikansk populärmusik.
|
