 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Josef Kurdman
publicerad 28 mar 2003 kl. 09.52:
Europas sjuke man
"Om inte ni slutar busa kommer jag att ge er till turkarna!"
"Om inte ni slutar busa kommer jag att ge er till turkarna!", hotar en kurdisk mamma sina busiga barn med. Barnen tystar, krymper ihop i ett hörn och håller sig lugna resten av kvällen. Deras enda bild av turkar är de kamouflerade, grönklädda och - på ett främmande språk - skrikande och gormande soldaterna som plötsligt då och då dyker upp, sparkar och slår på allt och alla som kommer i deras väg.
Den kurdiska mamman är långt ifrån ensam om att använda sig av denna ytterst effektiva skrämseltaktik. Sedan turkarnas förfäder invaderade Mellanöstern, Nordafrika och stora delar av södra Europa i början av 1000 - talet har "busiga" kurdiska, arabiska, albanska, grekiska och/eller österrikiska barns ständiga mardröm varit att föräldrarna skall göra verklighet av sina hot och överlämna dem till turkarna. Jämfört med ungerska, bulgariska, serbiska, marockanska, persiska och/eller syriska barn lever kurdiska barn alltjämt med denna skräck än idag. Ja, åtminstone barnen i turkiska Kurdistan. Barnen i de kurdiska områdena i Irak har - eller hade, tills kriget bröt ut - annat att tänka på, nämligen Saddam Husseins kemiska och biologiska vapen.
Men nu, när USA och dess allierade har inlett det tragiska men oundvikliga kriget mot diktatorn i Bagdad, är det inte längre bara de kurdiska barnen utan också deras mödrars mardröm att USA och Västvärlden ännu en gång ska lämna dem åt sitt öde och låta den turkiska armén härja fritt. Rädslan, för en eventuell turkisk ockupation av Irakiska Kurdistan, visar sig vara befogad, då den turkiska armén gör sig redo att gå in där med 100 000 soldater - med förevändningen att hjälpa till med "humanitära insatser". Det är en intressant vändning av den turkiska staten ... Hur de plötsligt har blivit "humana" är för mig en gåta. Varför de så gärna vill hjälpa kurderna - trots att varken kurder eller amerikanare välkomnar denna "hjälp" - är ett ännu större mysterium, eftersom 20 miljoner kurder i turkiska Kurdistan inte ens får andas på kurdiska, eftersom kurder i Turkiet inte får tala sitt modersmål ens med sina katter och hundar.
Nio hundra års erfaranhet av av turkiska grymheter har lärt kurderna vad turkiska "humanitära insatser" innebär: på kort sikt skall det kurdiska självstyret i norra Irak strypas och sedan skall man lägga beslag på de oljerika kurdiska städerna Kirkuk och Mosul. Därefter, på lång sikt, skall den turkiska flaggan vaja över - förutom 20 miljoner kurder i Turkiska Kurdistan - ytterligare 6 miljoner kurder. Den väl genomtänkta assimilationsapparaten i Turkiet, som miljoner och återigen miljoner kurder har fått genomlida under många hundra år, skall nu påtvingas även Irakiska kurder. Turkarna vill göra det som Saddam misslyckades med: total assimilation av kurder. Detta är de "humanitära insatserna" som turkarna vill förverkliga. Den som tror något annat är naiv och inte medveten om Turkiets inställning till kurder och andra minoriteter i landet.
Vi turkar och kurder är bröder, brukar det heta, vi lever i harmoni och är för varandra som kött och blod. Ja, jo, vi är bröder och lever i frid och fred tillsammans... Men (!) det är Vi så länge det är på turkarnas villkor. Så länge vi kurder förnekar vår kurdiska identitet och står upp och skriker för full hals att "en turk är värd hela världen", och "vilken lycka att vara turk", är så är allt frid och fröjd. Den dagen vi kommer på tanken att ge våra barn kurdiska namn eller tala kurdiska med dem, ja, då brakar helvetet löst och vi blir anklagade för terrorism och separatism. (Tacka fan för det, för att vi under dessa omständigheter vill ha tillbaka vårt land!) När Sveriges utrikesminister, Anna Lindh, talar om kurdernas självklara mänskliga rättigheter, ja, då blir hon genast anklagad för att vara i samröre med PKK (Kurdiska arbetare partiet). När Nelson Mandela tackar vänligt men avvisar "Ataturks Fredspris", med motiveringen att kurder är förtryckta, blir han kallad för "smutsig neger" av journalister och "intellektuella" vid olika tidningar. Och vi kurder, liksom hela världen, vet: hade vi varit "bröder" så hade den turkiska armén, så som de har ockuperat Cypern sedan 1974 för att garantera turkcyprioters (självklara) mänskliga rättigeter, gått in i Irak långt före USA för att beskydda "sina bröder" mot Saddam Husseins vidrigheter. Men det har de inte gjort. Tvärtom. Man har hjälpt Saddam på olika sätt.
Jag kan bara inte förstå hur och med vilket anlete de turkiska ledarna skall sitta vid samma bord som Göran Person och Anna Lindh vid ett eventuellt EU-medlemskap. Däremot önskar jag givetvis att ett turkiskt medlemskap så snart som möjligt blir verkligt; kanske förstår de turkiska ledarna då - förhoppningsvis - att mänskliga rättigheter gäller alla människor på jorden. Var de än råkar vara födda.
|
Koshis seger kan innebära positiva förändringar och större karriärmöjlighet för småbarnsmammor
