Det vackra folket konverserar i sommarnatten längs pirerna med ett glas cava eller champagne i handen. De vita kläderna går i bjärt kontrast till det blåsvarta vattnet och de gula och röda lanternorna på restaurangerna. I norra Italien och Spanien samt södra Frankrike finns inte bara en tradition av god mat och stora segelbåtar, turisterna ska underhållas.
Nu sover dock de tyska och engelska busslasterna och barnen till den välbeställda lokalbefolkningen med familjenamn sedan 1300-talet jagar efter flärd. Kvinnoskratt och ett stilla sorl ackompanjerar kluckandet mot skroven.
Månen lyser klar och kall ned på tröjorna som nonchalant kastats över axlarna och skjortärmarna som kavlats upp för att visa den brunbrända hyn och exklusiva klockor som visar sena timmar. Klänningar och pashminaschalar döljer putande bröst och rundade höfter. Pärlor glimmar i hettande öron och sökandet efter njutning gäller kvinna som man.
Pengar i travar staplas vid spelborden och när markerna och krediten tagit slut hamnar ett par skor på den gröna filtduken framför croupieren. Som svensk ryggar jag tillbaka och tänker att mannen som lagt sina slitna loafers framför sitt sällskap kanske tagit sig ett eller två glas för mycket till dess att croupieren ger honom några marker att spela för.
Mannen, mycket riktigt berusad men ändå vid full vigör förlorar och går sedan stolt men barfota från spelbordet. Skorna stoppas ned bakom bordet och när jag nyfiket frågar en av mina italienska bekanta vad som egentligen skett får jag ett leende till mötes och sedan får jag höra historien om de perfekta skorna.
-De perfekta skorna kan kosta hundratusentals kronor, ja, de går faktiskt inte att värdera i pengar. Bara känslan av att gå i ett par skor som generationer av hantverkare utvecklat under hundratals år är magnifik. De ska kännas som ett par mockasiner men vara starka och högtidliga som ett par slacks och smidiga som loafers.
Min italienske vän kan inte sluta tala om de skor som gör mannen. Konsten att välja rätt sko till rätt kostym och rätt klocka till din tränade underarm får honom att gå upp i varv. Vi bestämmer oss för att besöka en skohantverkare redan nästa dag. Men endast jag sitter på torgets fontänkant morgonen därpå och väntar. Min italienske vän fann en ny kvinnlig bekantskap in på småtimmarna och kommer aldrig.
Lite besviken men rätt tillfreds med sabbatens lugn intar jag frukost på caféet intill. En gammal gumma serverar espresso, juice och croissanter. Sensommarbrisen fläktar slött och behagligt och jag läser lite i en gammal dagstidning om den eviga striden mellan landets fascister och kommunister.
Efter en vecka vid Medelhavet återvänder jag till norra Europa och gör ett nedslag i Köpenhamn på vägen hem till Sverige. Här är människorna inte lika välklädda och frukosten på hotellet smakar torrt och tråkigt. Men alla jag bestämt träff med kommer i tid och ingen försöker lura mig på pengar då jag shoppar lite småaffärer innan avresan. På tåget talar mitt resesällskap om det nya Europa som håller på att växa fram.
Någon vidhåller att den största utmaningen för EU är att demokratisera länderna i öst medan en annan säger att det ligger en tickande bomb i schismen mellan kristendom och islam. En tredje säger att USA:s maktbegär och Kinas brist på mänskliga rättigheter och nonchalans inför miljön är än värre och jag själv vet inte riktigt vad jag ska tro?
Kanske har EU, Europa och världen många och stora problem som hotar i framtiden, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att människorna aldrig haft det så bra som nu. Visst, säg AIDS och inbördeskrig i Afrika eller bara trafficking, Al Qaida och växthuseffekten så får vi lite sordin på trumpetstöten, jag vet. Trots det vill jag säga till mitt följe och resten av tågvagnen;
- Aldrig har så många levt så länge och varit så friska som nu. Aldrig har så många fått rösta i demokratiska val och haft möjlighet att få studera, resa och äga sitt eget boende. Genom historien har olika ledare i alla kulturer haft det bra men nu börjar välfärden att sprida sig ner i samhällsklasserna och över jordens gränser.
I Indien och Kina finns hundratals miljoner som lever liv med samma standard som majoriteten i Europa, Nordamerika, Australien och Japan. Öar av välstånd har börjat spira i Latinamerika och Afrika mycket tack vare mediciner, frihandelsavtal och tillgången på IT-kommunikation. Genom en handfull språk (engelska, spanska, franska, ryska, mandarin, arabiska och swahili) kan hela mänskligheten förstå varandra, om än på ett ytligt plan.
FN blir allt viktigare och resterna av kalla kriget sopas bort för var dag. Tal om skuldavskrivningar och mer långtgående miljöregler bådar gott. Allt handlar om tid och tålamod, men vi kommer att fixa det här, om vi så ska kolonisera månen och mars kommer vi att fixa fortsatt drägligt liv på jorden. Om människan av naturen är girig, fåfäng och irrationell så bör sägas att vi också drivs att en längtan att ständigt förbättra, ha en tro på framtiden samt viljan att älska och bli älskad.
Väl hemma i Sverige får jag kommentaren av en kompis att det var ironiskt att jag blivit så sentimental och filosofiskt på en resa till Italien och inte då jag nyligen var i Kina. Till en början håller jag med men sedan kontrar jag med att Italien och Spanien i stort sett var U-länder för bara 50 år sedan. Inte bara de tio nya EU-staterna höjer sin levnadsstandard genom medlemskapet, det gjorde även flera andra (läs gärna Portugal och Grekland), för att inte tala om säkrandet av demokratin.
Kina och Indien har långt kvar dit men kanske blir det lättare att vidhålla mänskliga rättigheter om rikedomen ökar liksom kontakten med övriga världen?
Per Hånell, Filmrecensent på Sourze
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Per Hånell
publicerad 12 aug 2006 kl. 15.18:
Malmö moské
