Än så länge rullar huvudena i den europeiska politiken bara bildligt talat. Det är dock hög tid att vakna upp och inse vad konsekvenserna blir om inte europakten, och allt vad den står för, bekämpas.
Bakgrund I en artikel med rubriken "S och regeringen överens om europakt " står det i Svenska Dagbladets Näringslivsbilaga den 26 januari att läsa:
"För två dagar sedan sade ekonomiskpolitiske talespersonen Tommy Waidelich att den förre S-ledaren Håkan Juholts nej till europakten ännu gällde. I dag är Socialdemokraterna och regeringen är överens om villkoren för svensk medverkan i europakten Kort efter VU:s utnämning av Stefan Löfven som ny partiledare för Socialdemokraterna meddelade S i ett pressmeddelande att de och regeringen nu är överens om europakten. Regeringen och Socialdemokraterna har i skuggan av S partiledarval fört intensiva förhandlingar om pakten..."
Carl Hamilton (FP) som är ordförande i EU-nämnden och ekonomisk politisk talesperson för sitt parti skriver den 21 januari i sin blogg "Hamiltons Blandning":
"På det mänskliga planet är Håkan Juholts avgång naturligtvis en tragedi. Politik och ledarskap på partiledarnivå är dessvärre grym och måste så vara. Få slutar utan bitterhet. I frågan om S och det aktuella förslaget till EU:s nya finanspakt har socialdemokraternas inställning varit i strid med partiets traditionella hållning i europapolitiken. Den har rimmat illa både med Sveriges och dess egen hållning under årtionden, nämligen att Sverige ska vara så nära som möjligt ekonomiskt integrerat med övriga Europa, med ett minimum av utanförskap och handelshinder. ... Man kan hoppas att S nu byter spår, går tillbaka till sin traditionella europapolitik i ekonomiska frågor och säger ja till finanspakten, dvs. gör likadant som i den likartade frågan om avtalet om EU:s 6-pack sommaren 2011."
Ulf Sandmark, tidigare Ordförande för EAP, skrev samma dag - alltså efter Juholts avgång men innan sossarna gjorde sin helomvändning - i en artikel med rubriken "Fälldes Juholt för sitt Europaktsmotstånd?":
"Frågan är, om inte Juholts politik faktiskt nådde ut? Var inte den tydligaste signalen på det, Göran Perssons öppna stöd för en svensk anslutning till den s.k europakten, veckan innan Juholt avgick? Var det inte så att Dagens Nyheters ledare "Göran Persson har rätt" pekade ut europakten som den viktigaste politiska frågan? Är det inte just en ny europaktspolitik Folkpartiets Carl B Hamilton hoppas på i efterhand? Var det sedan också Göran Perssons inflytande, som fick just hans hemdistrikt Sörmland och dess granndistrikt Örebro och Västmanland att öppet frondera mot Juholt?
I så fall avtecknar sig bilden av ett motstånd mot Juholts och Waidelichs mycket tydliga linje mot just europakten och euron. Reinfeldt har gjort klart att Socialdemokratins motstånd mot europakten omöjliggör en svensk anslutning, efter att han fått med Centern med dess nya Thatcherledning på tåget. I hela EU pressas nu europakten igenom, trots grundlagar, Lissabonfördrag och folkligt motstånd."
Ett par detaljer som lätt glöms bort i den allmänna debatten Det är enkelt, och för många också lockande, att tro att de båda skeendeena inte har någonting med varandra att göra. Juholt fick sparken, eller avgick självmant, av helt andra skäl än hans motstånd mot Europakten. Han sa ju fel om en del saker, och så var Österberg arg för det där med att han "befordrades" från gruppledare för (S) till KU-ledamot. Och så var det det där med opinionssiffrorna.
Ett par saker som många svenskar kanske inte tänker på när de sin vana trogen grundligt analyserar den här typen av samtida händelsers kausalsamband, och sanningshalten i det den annars så pålitliga mediarapporteringen som Bonnier och Schibsted, ETC, med flera står för, är:
1. Att världens finansiella system är hopplöst bankrutt.
2. Att ESM och EFSF och liknande europeiska räddningsmekanismer inte riktigt lyckats få Guds (marknadens) och profeternas (Ratinginstitutens) förtroende.
3. Att Sverige fortfarande har AAA och att det kan vara viktigare än pengarna i sig (100 miljarder, för övrigt.)
4. Att Reinfeldt hade rätt när han sa att utan Socialdemokraterna blir det omöjligt att få in Sverige i pakten.
5. Att Göran Persson inte är en rakt igenom godhjärtad människa med bara nationens bästa för ögonen.
6. Att Tysklands ytterst "europakts-tveksamme" president Herr Wulff genomlider ett, än så länge, mindre framgångsrikt så kallat mediadrev i Tyskland. Om han vägrar skriva på i Tyskland så blir det ingen pakt.
Det kan förstås vara en ren tillfällighet att de nyckelpersoner som är mot europakten i de länder som fortfarande har AAA-rating i EU tas bort genom skandaler - en efter en. Oftast sker det av helt orelaterade skäl. (Det rör sig ofta om relativt sett små förbrytelser som får stort genomslag). I EMU:s underskottsländer sker "förändringarna" helt öppet. "Ut med de folkvalda, in med EU-kommisionen och Goldmann Sachs." har varit refrängen. Mario Montis italienska tjänstemannaregering är bara det tydligaste exemplet på det.
Slutsats Om Tommy Waidelichs tyska påbrå gör att han är allergisk mot hyperinflationära räddningspaket (på grund av vad som hände 1923), och ger honom en bättre inblick i den tyska motviljan mot dessa räddningsaktioner - trots Kansler Merkels ytliga entusiasm - kan jag i nuläget inte avgöra. Att han de facto sattes ur spel, åtminstone tillfälligt, är klart.
Vad än det var som gjorde honom skeptisk så har marknadens vänner, med Göran Persson i spetsen, kört över honom med en väl tilltagen bulldozer och med en startsträcka på mindre än 10 dagar kollektivanslutit (S) till Hamiltons "Självmordspakt för Europa".
Om man vill vara väldigt konspiratorisk kan man få för sig att det är något slags Socialdemokratisk taktik gentemot Alliansen att först säga nej, som i fallet med Libyen, och sedan ändra sig för att få igeom sina förändringar. (Fem Gripenplan istället för åtta i Libyenaktionen, och nu ett par ord om att vi inte ska byta valuta just nu.)
Det kan vara det som har skett, och i så fall ber jag om ursäkt för att ha överskattat Waidelichs goda vilja. Även om detta är fallet så står en sak definitivt fast: Svenskarna måste kräva en folkomröstning - europakten är ingen bra idé. Oavsett om Sverige stödjer den direkt med kreditlinor enligt överenskommelsen som SvD rapporterat om (se ovan), om vi till och med går med i det redan döda eurosamarbetet av någon sorts kollektiv nekrofilimpuls eller stödjer vansinnet genom IMF så är det en väldigt, väldigt dålig idé. Hyperinflation och ett fysiskt ekonomiskt sammanbrott kommer att bli konsekvenserna om politiken inte ändras.
Krediter bör istället ges ut till infrastruktursatsningar och liknande som ökar den svenska befolkningens produktivitet i fysisk mening. Det är bara möjligt att göra utan risk för hyperinflation, om man först genomför en Glass-Steagall-lag så att spekulationen skiljs från den reala ekonomin. Ring din riksdagsman idag.
Andreas Persson, medlem EAP
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
