Skriv idag om: Bostadsrätt vs hyresrätt? | Egyptens presidentval | EU-toppmötet Börja här!
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Hesham Bahari
publicerad 7 jul 2011 kl. 09.47:
Europa bär skulden för islamsk fundamentalism
"Mot denna bakgrund borde man kunna skilja mellan en islam där humanism har haft stora chanser att frodas och växa och islam såsom en del av de kuvade samhällenas reaktion mot västerlandets politiska dominans."
Den islamska kulturen lyckades en gång i tiden rädda antikens filosofiska landvinningar undan glömskan. Detta skedde tack vare det arabiska språkets genialitet, som kom till synes i koranens litterära brådmogenhet och dess för sin tid revolutionerande budskap och metaforiska kraft.
Koranen är en mångtydig text. Den hyser en inneboende dynamik, en strävan mot både social förändring och individuell transcendens som förklarar islams snabba framgångar en gång i tiden. Fritänkarna inom islam tog väl till vara denna öppenhet, som kulminerade i kommentarerna till översatt grekisk filosofi och vetenskap under abbasidernas välde i öst och de olika andalusiska kalifaten i väst från sju- till tolvhundratalet.
Denna gyllene period hade gynnats av en ekonomisk högkonjunktur, som definitivt föll bort med européernas upptäckt av andra handelsvägar, andra kontinenter. Men början på nederlaget kom först då Bonapartes expedition intog Egypten (1798-1801). Expeditionen förde med sig ett hundratal medlemmar ur den franska vetenskapsakademin. Resultatet blev en diger rapport i 24 volymer med titeln "La description de l'Egypte", den första vetenskapliga kartläggningen av ett muslimskt samhälle.
Samvetskris
För första gången "öppnades" muslimsk mark för européerna, vilkas tekniska överlägsenhet lämnade djupa spår i muslimernas sinnen. Tack vare Muhammed Alis starka turk-albanska dynasti i Egypten kunde den slutgiltiga erövringen fördröjas fram till 1882, då britterna definitivt slog den egyptiska armén och inledde en sjuttio år lång ockupation av landet. Men Algeriet föll redan 1830 och de ryska tsarerna var inte sena med att kolonisera de muslimska delarna av Centralasien och Kaukasus.
Den alienation som följde med koloniseringen var ett faktum som ställde muslimerna inför en svårartad samvetskris. Hur skulle man försvara de egna värderingarna inför denna flod av maskiner, idéer och impulser, alla främmande för den inhemska kulturen? Motståndsrörelser växte fram. Men motståndsandan ledsagades också av en iver att lära sig inkräktarnas hemlighet. Upplysta och vetgiriga lärare började dyka upp mot slutet av 1800-talet. Islam befann sig i en djup kris och vissa röster började höras för dess anslutning till den universella modernismen, uppfattad som en löftesrik väg till moralisk och materiell utveckling.
Europa som förebild
Redan 1867 hade tunisiern Khayr Eddin lovprisat de konstitutionella regimernas fördelar. Han lade märke till att de "mest civiliserade nationerna är de vilkas institutioner vilar på frihet och konstitutionella rättigheter". Den syriske reformistschejken al-Kawakibi brännmärkte den osmanska despotismen i "Despotismens karaktär" (1902), medan egyptiern Qasim Amin 1906 gav ut ett historiskt manifest med titeln "Kvinnans frigörelse" som åstadkom ett sociokulturellt jordskred utan like i den muslimska världen.
Åren 1890-1920 sjöd av ifrågasättande. Traditionalisternas fruktlösa tänkande hade redan vederlagts av reformisternas ledare, egyptiern Muhammed Abdoh, i "Enhetens epistel" från 1897. Och i Indien kunde Amir Ali deklarera att "profeten ansåg förnuftet vara det mänskliga intellektets högsta och noblaste funktion." ("The Spirit of Islam").
Dessa tänkare såg den europeiska modellen som en förutsättning för ett upplyst samhälle. Den skulle först anpassas till deras behov, iklädas en islamisk dräkt för att göras tillgänglig för folket, men den var icke desto mindre ofrånkomlig om dessa samhällen någonsin skulle kunna resa sig igen.
Svikna löften
Den reformistiska rörelsen svepte fram över den muslimska världen fram till första världskriget. Varför avstannade denna rörelse? Svaret finns delvis att hämta i de hemliga fördrag som tecknades under första världskriget mellan England/Frankrike å ena sidan och araberna å den andra, där araberna utlovades självständighet som tack för deras stöd i kriget mot axelmakterna.
De europeiska kolonialmakterna hade lagt beslag på större delen av Nordafrika men saknade fotfäste i resten av arabvärlden. Syrien, Palestina och Iraq var fortfarande osmanska provinser. Genom att tvingas mobilisera stora trupper för att stävja de arabiska upproren försvagades Turkiets ställning i kriget. Till slut tvingades osmanerna lämna ifrån sig dessa provinser som enligt de givna löftena skulle bilda ett förenat arabiskt kungarike.
Kung Faisal I besteg tronen i Damaskus direkt efter kriget bara för att snart avsättas av fransmännen. I stället delades området mellan Frankrike och England, till de arabiska massornas vrede. Besvikelsen fick sitt utlopp i 1919 års revolution i Egypten och revolten i Syrien under 1920-talet. Dessutom började lord Balfours löfte till sionisterna från 1917 förverkligas och judarnas invandring till Palestina kom mer och mer till att likna en erövring.
De fattigas islam
Europa kunde inte framstå som någon pålitlig partner efter att ha brutit alla sina löften till araberna. Reformisternas budskap om den nödvändiga assimileringen av europeiska värden och institutioner kunde efter detta knappast få något gehör. Och om många ortodoxa schejker spelade de segrande makternas härska genom att söndra-politik i händerna, vände sig andra till traditionen för att där söka andra lösningar. Ur deras led växte den så kallade islamiska socialismen.
En rad biografier över profeten, som skrevs under mellankrigstiden, var noga med att påpeka att de första som konverterade till islam var kvinnor, slavar och fattiga. Det gällde att återupptäcka en viktig dimension i det islamiska budskapet: att slaveriet återinfördes strax efter de fyra första kalifernas tid skulle inte belasta islam, lika lite som man skulle kunna klandra Jesus för den spanska inkvisitionen. Dessa böcker, av tidens främsta författare, cirkulerade i billighetsupplagor över hela arabvärlden. De kom att förse socialisterna inom den framväxande medelklassen med argument. Det var dessa skikt som på 1950- och 1960-talen frambringade arabvärldens första sekulära revolutioner.
Medan muslimska författare debatterade huruvida socialism var förenlig med islam, kunde deras läsare bevittna hur Europa drogs in i ett nytt förödande krig, samtidigt som den teknologiska utvecklingen sköt ny fart världen över och de gamla koloniala väldena föll sönder. Unga "fria" officerare grep makten på många håll i arabvärlden. Kungariken ersattes av republiker. Dessa genomförde omfattande jordreformer och nationaliseringar. Industrialiseringen av samhället stod högst på önskelistan.
Tomma moskéer
Sekulära vindar blåste över arabvärlden under 50- och 60-talen. I en av Naguib Mahfouz berättelser från den tiden får man läsa om en tom moské och en villrådig fredagspredikant som saknar publik. Med Nasser som förebild höll hela arabvärlden på att radikaliseras till oigenkännlighet. Men Nasser var inte beredd att dela makten, vare sig med religiösa eller sekulära partier. Fundamentalisterna var bland de stora förlorarna och många av deras ledare arresterades och avrättades. 1956 kom Nassers största seger då England, Frankrike och Israel misslyckades med att militärt upphäva Suezkanalens nationalisering. Hans framgång kom att skymma fundamentalismens stjärna för tio år framåt. Men nasserismen föll med sexdagarskriget 1967. Israel fördubblade sin yta på arabernas bekostnad och de redan missnöjda muslimska massorna radikaliserades än mer.
Mot denna bakgrund borde man nu kunna skilja mellan en islam där humanism har haft stora chanser att frodas och växa, vilket bevisats historiskt (medeltidens fritänkare) och under vår egen tid (reformisterna), och islam såsom en del av de kuvade samhällenas reaktion mot västerlandets politiska dominans (fundamentalisterna). Den senare framhäver sin roll som den främmande kulturens antagonist, medan den förra vill återskapa människan och därför framhäver sin roll som det egna samhällets antagonist. Dessa två förhållningssätt saknar inte motsvarighet i västerländska samhällen. Att inse detta är ett första steg mot humaniseringen av en långdragen och explosiv konflikt.
Hesham Bahari,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
