KROPP & SJÄL
Artikel av Åsa Welin publicerad 3 feb 2005 kl. 10.20:

Ett utanförskap mitt i livet

"- Men nu är du väl inte ärlig? Du som älskar att ha människor omkring dig, så lätt att få kontakt, social och anpassningsbar, varm, trevlig smart och flexibel? - Hur kan du säga att du är ensam?"
Att leva i ett utanförskap mitt i livet. Ja, ungefär så känns det. Ett tillstånd som är väldigt svårt att förklara i ord men dessvärre väldigt påtagligt. En känsla så svår och oidentifierbar så att ingen kan tro att den finns.

Ibland tvivlar jag till och med själv på att den gör det. Kanske jag inbillat mig allt. Kanske är det en dröm, en mardröm isåfall. Men den finns, den är ingen dröm. Den har varit ett konstant tillstånd under större delen av mitt liv.

- Men nu är du väl inte ärlig? Du som älskar att ha människor omkring dig, så lätt att få kontakt, social och anpassningsbar, varm, trevlig smart och flexibel?
- Hur kan du säga att du är ensam?

Ensamhet för dig behöver inte vara samma ensamhet som jag känner. Det är ungefär som när vi stoppar samma sak i munnen. Då upplever vi inte smaken på samma sätt, vi får inte samma smakupplevelse.

Visst, jag har alltid sett glad ut, jag har försökt vara till nytta, försökt uppmuntra, stötta, rosa, krama och hjälpa, listan kan bli oändlig av mina försök. Jag gav och gav och gav och gav. Till slut så tog det stopp. Jag gav bort mitt eget liv. De var bara ett skal kvar, ett tomt jävla skal. Skalet var dessutom rätt illa repat, det var gropar av törnar lite här och var och färgen hade börjat nötas bort. Själva styrkan och spänsten hade bytts ut till något slappt och obestämbart. Konturerna började suddas ut, snart kunde man inte urskilja vad som var vad.

Men där var jag! Eller rättare sagt, det som fanns kvar. Jag med min evige följeslagare:

Ensamheten

Denna enorma utsatthet och litenhet som den känslan innebär. Den är så stark, men stark på ett utplånande sätt. Samtidigt så har den gjort MIG stark, lite märkligt, men så är det.