Det var nu snart många år sedan jag slutade gå i terapi, men jag har en överenskommelse med min gamla terapeut att om det dyker upp något så kan jag alltid ringa vilket har varit si sådär ungefär en gång om året. Så pratar vi lite om vad som hänt och jag får rätt på mina tankar i en specifik fråga.
Detta år var inget undantag utan min fråga kunde inte hitta ett svar inom. Till slut ringde jag upp henne och vi fick ett bra samtal som inte alls blev som jag hade trott. Denna kvinna har hjälpt mig otroligt mycket och även om jag kanske aldrig blir riktigt hel så har hon lärt mig att ställa mig utanför mig själv och betrakta vilket jag är henne evigt tacksam för. Hon har också varit lite som en extramamma för mig, den jag inte hade när jag var i tonåren. Med andra ord hon betytt mycket för mig.
Vid ett tillfälle gav jag henne mitt diktmanus. Det är ett manus som ligger färdigt men som aldrig har kommit någonvart. Jo, jag tror jag skickat in det till en bokförläggare, men är man inget känt namn är det svårt att bli publicerad. Jag la ner det och har haft den liggande i min byrå. Boken heter "Med näsan precis ovanför" och är en sammanfattning av sorg, tro, glädje och kärleken till naturen.
Nu när vi pratades vid sa hon att hon skämdes över att hon inte hade tackat för den. Hon var oerhört tacksam över att få ha fått privilegiet att få ta del av mina alster. Hon sa också att hon använde två av mina dikter i sina föreläsningar som hon har runt om i landet för socionomer som kommer i kontakt med barn som saknar trygghet.
Helt plötsligt vändes detta samtal till något annat och jag blev häpen och mållös. Hon var så tacksam över allt jag hade lärt henne. Mina dikter sa hon belyste otryggheten hos ett barn så tydligt och allt det hennes arbete handlade om. Där satt jag med en sorgsen frågeställning och avslutade samtalet så förfriskad inombords som jag aldrig hade trott.
Med detta vill jag belysa det faktum att vi aldrig vet när vi ger någon annan något positivt som de sedan kan bära med sig. Att hon hjälpt mig var på något sätt hennes arbete. Dock var det inte hennes arbete att sätta sådana avtramp i mitt liv som hon gjort, men att jag skulle kunna hjälpa henne i sådan utsträckning var mindre förutsägbart. Man ska aldrig förringa den egna förmågan att påverka en annan människa. Det finns inget bättre än att veta att man lyckats hjälpa någon så att den människan just i den stunden har det bättre. Det vi tycker är självklart är inte det. Vi gör alltid val och valet är förhoppningsvis att alltid göra gott, men ibland fallerar det och ibland lyckas vi bara bli en stilla bris förbi någon.
Just ikväll berör jag ingen. Fönstret är öppet och Norah Jones hörs genom de skira gardinerna. Solen kittlar mig på ögonlocken och allt är stilla. Till och med vindkraftverket Maria har tystnat inför den omöjliga uppgiften att få igång lite energi. Detta är en stund av en osynlig bris, men den är underbar och jag njuter.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
