Såhär när julen står för dörren önskar jag att vi är lika generösa gentemot de av våra medmänniskor som behöver samhällets hjälp för att skapa sig en dräglig tillvaro, som vi är villiga att öppna plånboken när det gäller att spendera slantar på BR och Toys ´r us. Det är vad jag hoppas. Sanningen är en annan har jag upptäckt.
Det är den 13 december, jag är på väg till jobbet för att genomföra ett sista genrep inför det stundande luciatåget med barnen på förskolan.
Invid rulltrappan på tunnelbanestationen i Alvik står en sliten man; otvättad, orakad och med kläder som för länge sedan sett sina bästa dagar och som egentligen hör till en annan, mildare, årstid. Trots de trasiga skorna och allt annat som fallerat har han ett enormt leende på läpparna i det fåriga ansiktet. Kronan på verket är den slinga julgransglitter som pryder hans huvud.
I vimlet av stressade morgonresenärer på väg till sina arbeten runt om i Stockholm, sträcker han upp sina händer med det senaste numret av "Situation Stockholm" i. Vad jag kan se stannar inte en enda välklädd kostymnisse eller pälsklädd dam för att göra sin, i min mening, medborgerliga plikt.
Väl uppe efter den korta turen med rulltrappan inser jag något. Jag var en av dem som inte stannade. Jag var en av dem som inte gjorde min plikt. Jag känner mig lika hemsk som jag för bara en kort stund sedan vara beredd att kalla alla som passerade honom, utan att ge honom så mycket som en vänlig blick, eller bjuda på så mycket som ett varmt leende.
Vem är jag att döma männen och kvinnorna som inte köpte en av hans tidningar, när jag tillsammans med dem valde att se åt ett annat håll, för att inte behöva tänka på hur hemskt en del människor faktiskt har det? För jag tror att det är det som det handlar om för de flesta av oss. Det är vad jag hoppas. Ser vi ingenting, vet vi ingenting.
Såhär när julen står för dörren önskar jag att jag gått fram, hälsat och också köpt en tidning. Mitt köp kommer inte att förändra hans liv, men jag kan se honom i ögonen och le lite grand när jag kommer tillbaka nästa dag. Då är det jag som dömer kostymnissarna och de pälsklädda damerna.
Imorgon ska jag köpa en tidning.
Moa Jörnmark, En ung tjej med framtidsdrömmar om en karriär på toppen av den svenska journalisteliten.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Malmö moské
