 |
LITTERATUR & POESI Artikel av Jonas Lindman publicerad 18 apr 2006 kl. 10.11: Ett halvår kvar... del 4 (på nytt)****- Ska inte du komma upp och lägga dig, är det inte för tidigt att gå upp? - Jag kan inte sova bara, det är allt, sa jag. - Är det något som bekymrar dig? - Nej, vad skulle det vara? - Är det vodka? - Ja. - Jag skulle också vilja ha det. - Han kommer förbi då och då. Du kan ta min. - Tack gärna, sa hon och svepte hela glaset. Den lilla kyparen kom förbi igen så vi beställde en omgång till. Sen gick vi upp på rummet och älskade och somnade. Vi vaknade nio. - Hej älskling, sa Lina. Ska vi gå ner och äta frukost. - Ja, det kan vi göra, sa jag. Ska bara göra mig iordning. Har du en tio mg Stecolid jag kan ta? Fråga mig inte varför - Självklart, dom ligger i min necceser. - Tack, sa jag. Jag svepte ner en tia Stecolid med en klunk vodka och hoppade in i duschen. Det var skönt att ta en dusch. Jag och Lina åkte ner till matsalen. Vi blev plaserade vid ett bord och så var det en frukost buffe med allt man kunde tänka sig. Jag kände att min mage inte var bra. Det kändes som att den skulle börja krampa när som helst igen. Så jag åt försiktigt. - Jag vill se den pjäsen som jag pratade om förut "Death of a Salesman". Den går på en teater inte långt härifrån så vi kan bara gå förbi och köpa biljetter nu efter frukost om det är okej? - Ja det är klart. När vi ätit klart går vi ut på gatan och styr våra steg mot Lyric Theatre. Då är det någon eller några som ropar "Hallå Lindberg!" Det är teatergruppen från Arlanda. Vi stannar och dom kommer fram. - Vad häftigt. Vi var på en generalrepetion av din pjäs "Evighet" på National Theatre igår. Vad tycker du om den? - Jag har inte sett den. - Men det är ju du som har skrivit den. Dom berättade att teatern ville att du skulle regissera den men du hade tackat nej, varför då? - Jag hade annat för mig. - Ska du inte gå och se den? - Får se, om jag har tid - Vi ska inte störa mer, men du är suverän, tja ba. - Varför har du inte berättat allt det här för mig, det låter ju jätteintressant. - Jag hade inte lust helt enkelt, det är oviktigt just nu, just nu är du viktigast. - Det kan du inte mena. - Jo - Hur kan jag vara viktigare än det? - För tillfället är du det - Ibland är du konstig. - Kom nu så går vi och köper biljetter till ikväll. Vi gick mot teatern. Kom fram snabbt och köpte två biljetter till ikväll. Fick två bra platser. Såg verkligen fram mot att se pjäsen. Hade sett den på Dramaten i Stockholm med Jarl Kulle för flera år sedan och då hade jag tyckt om den. Så jag hade stora förväntningar på denna uppsättning. - Jag skulle vilja få tag på en liten digital videospelare, säger jag. Jag tänkte att jag skulle på något sätt skulle dokumentera allt det Lina och jag var med om så jag kunde titta på det när jag kom hem igen. Som någon slags dagbok innan jag dog, det sista månaderna i mitt liv. - Jag vet inte var man köper såna, sa Lina. - Vi får gå runt lite, säger jag. - Okej, säger Lina. Vi går runt på gatorna tills vi hittar en elektronik affär. Dom har alla möjliga videokameror men jag fastnar för en som man kan spela in med och sedan bara sätta in i en dvd spelare och spela upp i. Jag köper den. Vi tar en taxi tillbaka till hotellet. Väl på rummet sätter jag videokameran på laddning. Häller upp ett glas vodka. - Är du hungrig? - Ja, lite, säger Lina. - Ska vi beställa upp något? - Ja det kan vi väll göra. - Två wallenbergare? - Ja, det blir utmärkt, säger hon. Jag ringer ner till room service och beställer maten. Det börjar krampa lite svagt i magen så jag häller snabbt upp mitt glass med vodka och tar en stor klunk. Går sedan in i badrummet och tar en Stecolid. Sätter mig ner på toalettstolen och försöker lugna ner magen. Det släpper snart och jag går ut till Lina. - Hoppas maten kommer snart, jag är dödshungrig, säger jag. - Det hoppas jag med, säger Lina. Hur är det med dig? - Jag är lite uppkörd i magen, det är allt. Nu knackar det på dörren. Jag går och öppnar. Det är en spring pojke som kommer in med maten. Ger honom lite dricks och han går. Vi börjar äta under tystnad. Jag äter försiktigt. När vi ätit har videokameran laddat färdigt och jag försöker lära mig dom mest grundläggande sakerna, hur jag spelar in, pausar mm. Efter ett tag har jag lärt mig det. Jag börjar filma Lina. - Måste du filma mig, jag är så ful. - Du är inte alls ful. Varför skulle alla säga så. Att dom var så fula så fort det skulle fotas eller filmas, det hörde till på något sätt. - Varför vill du filma? - Det är viktigt, men jag talar inte om varför, du kommer att förstå senare, säger jag. - Så jag måste stå ut med att du filmar med andra ord? - Exakt, säger jag. Efter ett tag lägger jag ifrån mig kameran och går fram till minibaren och tar en öl. - Vill du ha en öl? Frågar jag Lina. - Ja tack, säger hon och jag tar fram en och ger till henne. - Ska vi gå till en pub innan teater? - Det kan vi göra, säger hon. När vi druckit upp ölen går vi ut från hotellet och letar oss fram till en pub som ligger inte alls så långt från teatern. Det är inte så mycket folk och det liknar mer en amerikansk salon. Vi beställer och går och sätter oss. - Det är lugnt och trivsamt att vara här med dig, säger Lina. - Det får jag instämma i, säger jag. Du längtar inte hem? - Nej, det gör jag inte. - Jag glömde att ta med mig videokameran, säger jag. - Vad skönt, säger Lina skämtsamt. Vi sitter och små pratar och det kommer in en karl som går fram till bardisken och det utbryter ordväxling. Mannen drar fram något och bartendern går fram till kassan och hämtar alla pengar. Plötsligt reser Lina på sig och går mot mannen som blir orolig och vänder sig om och försent ser jag att han har en pistol i handen. Mannen avlossar ett skott mot Lina i panik och hon faller ihop. Mannen springer ut. Jag springer fram till Lina som blöder kraftigt från bröstet. Skriker att någon ska ringa efter ambulans. Försöker få kontakt med Lina men det går inte, hon är helt medvetslös. Tillslut kommer det ambulans personal som sliter mig från henne och försöker få liv i henne. Jag följer med i ambulansen till sjukhuset. Nu är vi vid sjukhuset och jag slits ifrån Lina till ett litet rum där jag ska vänta tills dom blir klara med Lina. Jag väntar. Vet inte hur länge jag har väntar. Nu kommer det in en läkare och jag kan se på honom att det inte är ett gott besked han har att framföra. - Jag beklagar, men det var inte mycket vi kunde göra, säger läkaren. - Hon är död va? - Ja, det är hon, tyvärr, jag beklagar. Finns det något vi kan göra. - Nej, säger jag. - Finns det något sätt vi kan få tag på dig, om polisen skulle vilja, du vet, eller anhöriga? Han fick mitt telefon nummer och adress till hotellet och till Stockholm. Jag tar en taxi till hotellet och åker upp på rummet. Går direkt till vodka flaskan och tar några rejäla klunkar. Packar ihop mina saker och Linas saker. Känner mig skit konstig. Häller upp mer vodka i ett glas och tar rejäla klunkar. Jag tänker inte sova i detta rum inatt kommer inte vara i detta rum mer än nödvändigt. Vad ska jag göra av Linas saker? Ringer ambassaden och säger vad som har hänt och att Linas saker finns att hämtas i receptionen på hotellet. Tar en taxi utanför och åker ut till Heatrohw för att se om det finns några avgångar till Stockholm. Det finns ganska många ändå än vad jag trodde så här sent. Ett på natten går det en flight som har plats kvar som jag tar. Är på väg i en taxi från Arlanda mot Stockholm halv fem. Känner mig trött. Kan inte fatta vad som har hänt. Kan inte fatta något. Fem månader kvar, Lina skjuten och Sanna våldtagen och mördad och jag dricker alldeles för mycket. Jag vill inte dö. Jag är rädd för att dö. Taxin kör mig fram till porten. Betalar och tar ut min resväska ur bakluckan. Tar fram mina nycklar och går in i lägenheten. Äntligen hemma. Ställer resväskan i hallen och tar av mig ytterkläderna. Det har inte kommit så mycket post. Går in i vardagsrummet, klockan har blivit halv sex, sex på morgonen. Jag känner mig inte trött längre. Det börjar krampa i magen riktigt rejält så jag måste springa i på badrummet fram till toalettstolen och spy. Jag spyr och det är en illa luktande sörja som är fylld med blod. Tillslut lugnar magen ner sig och jag kan skölja mun. Jag sätter mig på golvet och känner mig rädd för att det här bara är början. Kanske jag borde kontakta någon läkare? Jag fick diagnosen i Berlin sen stack jag bara därifrån. Jag tog en Stecolid, hade tagit Linas i London. Klädde av mig naken och kröp ner i sängen. |
|||||||||||||||||||||||||||||||||
Jonas Lindman, Vanlig kille.
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
||||||||||||||||||||||||||||||||||
