 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Amanda Ekberg
publicerad 1 mar 2012 kl. 06.00:
Ett genremässigt gränsfenomen
Det går alltid att finna någon språklig egenskap som är gemensam för två texter från olika, redan bestämda genrer. Detta gör att olika texter skulle kunna tillhöra samma genre.
Det splittrade formspråket i litteraturen orsakar en uppdelning och förväxling av, låt säga, det sanna, det goda och det sköna, vilket Charles Baudelaire (1821-67) har tagit fasta på i titeln till diktsamlingen Les Fleurs du Mal (1857), som förenar begreppen skönhet och ondska. Liksom skönhet och ondska är föreningsbara, vill jag mena också olika genrer är så. För hur veta vad som egentligen är lyrik och vad som hör prosan till?
En genreindelning avser att efter analys beteckna och gruppera olika texter, men litteratur- och språkforskare använder sig av många olika och delvis motstridiga kriterier för att åtskilja olika texter och språkliga konventioner, och dessutom förändras kriterierna över tid. Mot den bakgrunden blir genrer något som ständigt måste ombildas.
I den här texten avser jag diskutera "kuratorerna", ur Anna Hallbergs "på era platser" (2004), som genremässigt gränsfenomen. kuratorerna är ett typexempel på genremässigt gränsfenomen eftersom texten utforskar gränserna och relationerna mellan poesin och prosan genom att bestå av olika sorters texttyper: lyrisk prosa, lyrisk poesi, dialog, abstraktion, fackprosa, journalistprosa och ibland till och med den prosa som liknar den i bruksanvisningar eller livsstilskrönikor. Jag ska använda mig av kuratorerna för att urskönja vad just denna text ska liknas vid: prosa eller lyrik.
Gränsen mellan prosa och lyrik är hårfin, så svår att utröna att ett relativt nytt begrepp inom litteraturvetenskapen uppstått: prosalyriken. Prosadikt monterar ned det poetiska bildspråket, inte enkom genom form utan också i sitt osentimentala språk. Detta medan lyrik karaktäriseras som det ofta på vers poetiska uttrycket för en känsla eller stämning, och narrativ kännetecknar prosan.
Med ovanstående sagt om lyrik uppstår emellertid redan inledningsvis av denna text ett problem gällande genre (genre vill jag för övrigt beskriva som en samling godtagna konventioner över hur ett visst material med ytterst lika drag, bör skapas men främst organiseras, för att bilda tydliga mönster samt skilja sig från andra sätt att exempelvis skriva); lyrikens gräns mot både epos och drama framstår ytterst otydlig, ety det finnes poetisk känsla också i epik och dramatik. Fem kriterier finns utsatta för att känneteckna lyrik:
- Musikalitet och visualitet
- Närhet mellan den talande och det omtalade
- Korthet
- Meningstäthet
- Självreflexivitet
Hallbergs kuratorerna befinner sig onekligen i poesins gränsland då texten inte kan sägas förhålla sig regelrätt till de ovanstående kriterierna, ändock är den genremässigt indelad till lyriken. Det råder inga tvivel om att denna dikt gör allt för att undvika lyrikens konventioner - något som vid närmare eftertanke emellertid är representativt för självreflexivitet.
När en dikt besitter en självreflexiv nivå förmedelar den på ett eller annat sätt att författaren har ett medvetet och reflekterat förhållande till diktens form och tematik. I fråga om självreflexivitet kan sägas att dikten kommenterar sig själv; den erkänner sig som dikt. Likt en självreflekterande människa betänker sina alternativ, hur och vad hon skulle kunna göra, vem vara, etc, gör så också dikten.
kuratorerna är självreflexiv då den granskar och utvärderar sig själv i meningen: I vissa fall saknar den passiva satsen ett aktivt subjekt. Här utvärderar dikten sig själv då kuratorerna i vissa fall består av passiva satser som saknar aktiva subjekt.
I och med den sedda självreflexiviteten i kuratorerna, uppfyller den nämnda dikten åtminstone ett av kriterierna för poesi, men bör den då falla inom ramen för lyrik? Vad klassas egentligen som lyrik? Det som innehåller helst fler än ett av de ovanstående kriterierna, är lyrik. Tillika är lyriken den genre där kraven på formell stilisering av språkstoffet är starkast. I förhållande till detta bör kuratorerna räkna sig till lyriken, eftersom formell stilisering av språkstoffet är vad som tydligast utmärker texten, då genom att vara metriskt motiverad i form av tydliga radbrytningar och strofuppbyggnader. Således förhåller sig kuratorerna till inte endast en utan två konventioner, men att skriva inom en viss genre innebär att författaren på samma gång tvingas skriva in sig i en viss tradition. Detta gör inte Hallberg, eftersom hon bryter mot flera lyriska kännetecken: kuratorerna saknar musikaliska aspekter, närhet mellan den talande och det omtalade synes knappast, likaså utläses ingen meningstäthet. kuratorerna är heller inte kort, utan sträcker sig över ett flertal sidor. Eftersom ett verk hänförs till den ena eller andra genren beroende på i hur stor grad det avviker från just denna genre, kan vi genast konstatera att kuratorerna inte sällar sig till prosan: prosan karaktäriseras liksom lyriken av verkets omfång. Just avsaknaden av främst musikalitet i dikten pekar på att kuratorerna är en bra bit ifrån den konventionella lyriken; musikalitet och text bildar tillsammans en förening som på alla sätt är utmärkande för lyriken, och de är i fråga om poesi svåra att hålla isär. Bristen på de andra nyss uppräknade kriterierna gör vidare att dikten istället borde göra sig gällande som prosa, vilket i praktiken är omöjligt, då något narrativt inte påträffas.
kuratorerna är varken lyrisk, episk, dramatisk eller essäistisk - vilka alla är kännetecken för blandningen av prosa och lyrik: prosalyrik, som vidare utmärkes av en kollision mellan det poetiska och det proasiska.
Vad ska då denna text räknas till? kuratorerna balanserar på gränsen mellan poesi, så till vida att den innehåller vissa elementära lyrikkriterier, och - ofullständig poesi. Ofullständig poesi i den meningen att det i dikten knappast existerar vare sig klanglig, rytmisk förtätning, poetiskt bildspråk, eller ett intellektuellt parafraserbart innehåll.
Hallberg experimenterar med språket, orden och tanken, men hur långt - och till vilken genre - hon kommer, är oklart. Dock är genrernas betydelse för litteraturen paradoxal i den meningen att genrernas regelverk endast existerar i realiseringen av dem.
Antagandet att kuratorerna är ett gränsfenomen är därmed tydligt.
Diktandet låter sig inte skrivas utifrån något annat än författarens medvetenhet om vad som skrivs och hur det skrivs, och det är formen hellre än innehållet som konstruerar vad som blir slutprodukten; lyrik, prosa, prosalyrik eller vad helst kan tänkas. Men i kuratorerna har form och innehåll tillsammans placerats i förgrunden, samtidigt som samspelet mellan de olika raderna (ett samspel som visserligen ter sig ytterst svårtolkat!), och de budskap som däri är fördolda, ligger i bakgrunden. Detta kan tyckas paradoxalt, vilket det också är. Formen är liksom innehållet alltid av författaren vald ur en uppsättning alternativa möjligheter. Formen består av de egenskaper som den aktuella genren tillämpar på texten, medan innehållet är spelrummet för (Hallbergs) konstnärlig(a) frihet. Således innefattas kuratorernas form av visuella arrangemang som radbrytningar och strofindelningar; formen hänger alltså samman med genrens konventioner och är i detta fall därav poetisk. Innehållet är det som formen förmedlar eller betyder, exempelvis Hallbergs val av osammanhängande meningar, eller också avsikten att skriva lyrik utifrån endast visuella verkningsmedel.
Om innehållet är det som formen förmedlar, är gränsen mellan form och innehåll, liksom gränsen mellan prosa och lyrik, hårfin. I kuratorernas fall blir form och innehåll detsamma. Sammanfogat form och innehåll orsakar ytterligare ett problem vad gäller vilken genre kuratorerna bör sällas till. För om formen är detsamma som innehållet så kan den inte sälla sig till någonting, eftersom form och innehåll som två olika konventioner karaktäriserar så väl prosan som lyriken. Frågor om innebörden av begreppet genre bör i det här sammanhanget ställas, men kan undvikas genom att helt sonika acceptera det som tidigare sagts: att genrens betydelse för litteraturen är paradoxal i den meningen att genrernas regelverk endast existerar i realiseringen av dem.
Problematiken med genrerna visar att litteraturvetenskapen har problem med litteraturen. Litteratur som vetenskap ska visserligen problematisera, utmana och ifrågasätta, men också definiera och klassificera, vilket tveklöst är problematiskt när det gäller den behandlade dikten.
Hallberg låter oss veta att det med ordens hjälp är möjligt att utmana olika genrer; hon visar i kuratorerna att det går att gå utanför, inte endast lyrikens utan också i största allmänhet språkets, konventionella gränser.
Det synes därför som en drift med kriterier att dela in litteratur i genrer och Hallberg visar i kuratorerna detta på ett enastående sätt: hon gestaltar en strävan, lik den efter att bringa ordning i kaos, efter att förstå inte enkom lyriken utan litteraturen i stort - men också att utmana och förändra den.
|
