KULTUR & NÖJE
Artikel av Malin Michea publicerad 10 feb kl. 06.00:


Foto: flickr/Greenway Guide (BY CC 2.0)

Ett fasansfullt brott och dess följder

Oscarsnominerade "Paradise Lost: Purgatory" är ett bitterljuvt avslut på dokumentärserien om ett av de mest uppmärksammade rättsfallen i amerikansk historia.
West Memphis, 1993. Tre små pojkar hittas brutalt mördade. Nakna, bundna och ohyggligt misshandlade ligger deras små kroppar utplacerade i stela, dockliknande poser på marken. Den fruktansvärda scenen är inledningen på ett av de mest uppmärksammade och långdragna rättsfallen i USA:s historia, och är också den för tittaren omskakande inledningen till den första filmen i serien "Paradise Lost", som skulle komma att bli en trilogi och vars tredje och förmodat avslutande del - "Paradise Lost 3: Purgatory" - har blivit nominerad till en Oscar för bästa dokumentär.

Filmerna är unika i sitt slag. I den febriga mediacirkus som drar igång efter morden, har dokumentärteamet tillträde överallt och de pratar med alla. Och det är många som vill prata, bli filmade, säga sitt. I fokus står de tre mordåtalade tonårskillarna Damien Echols, Jason Baldwin och Jessie Misskelley. Den sistnämnda är förståndshandikappad, och är också den som efter många timmars påfrestande förhör och konfrontation med bilder på offren, bryter ihop och erkänner sin inblandning i morden - och pekar ut sina vänner som de skyldiga.

Trion är självklara som misstänkta. De är outsiders, bär svarta kläder och lyssnar på alternativ musik, det ryktas om djävulsdyrkan och häxeri, och den kristna majoriteten har länge känt till problemet med "satanistiska ritualer" som pågår bland ungdomar i samhället. I och med Misskelleys desperata erkännande verkar fallet vara löst.

Men när rättegångarna börjar, under belägring av ett allt mer vansinnigt pressuppbåd, vecklas en historia ut som innebär många frågetecken kring skuldfrågan och förfarandet i polisutredningen. Vissa av dem ska komma att få sina förklaringar med tidens gång, under de många år som filmerna dokumenterar händelserna i fallet. Andra kvarstår än idag.

Filmerna skissar med varsam hand upp en fascinerande bild av de inblandade, det amerikanska rättsväsendet, massmedia och samhället i stort. Som tittare blir du frusterad, konfunderad och illa till mods över allt som inte verkar stå rätt till bland de människor som av det fasansfulla brottet har råkat bli sammanlänkade och utgör huvudkaraktärerna i det mänskliga drama som utspelar sig inför ständigt rullande kameror. Anhöriga som verkar väl förtjusta i att spela ut sin sorg inför journalisterna som häckar kring domstolsbyggnader och privatbostäder, nervöst fnittrande och upprymda i ena sekunden, söndertrasade av sorg i nästa. Mötet och krocken mellan världar; kostymklädda, välsmorda advokater, glamorösa pressmänniskor, och så småningom representanter från kändiseliten som engagerar sig tillsammans med rättsaktivister; ungdomar som använder sociala medier för att påverka opinionen och fria "The West Memphis Three", som de anklagade kommer att kallas.

Mitt i allt detta står de direkt berörda, mordoffrens anhöriga, från en låg socioekonomisk samhällsklass med brinnande kristna värderingar och en plågsamt bristande förmåga att uttrycka sig korrekt, men med mycket att säga, och blinkar ovant i det plötsliga rampljus de befinner sig i. Ibland framstår de som skrämmande, ibland rörande. Ibland framkallar de ett ofrivilligt skratt - som genast fastnar i halsen när man inser vidden av den sorg de måste ha upplevt. Samtidigt kan man inte undfly intrycket av ett djupt mörker under ytan; det luktar hemligheter. Vad pågick egentligen här innan kamerorna riktades mot familjerna? Kan den skyldiga finnas ibland dem? Omständigheter, antydningar, tvivel, mystiska tillfälligheter och rena lögner staplas på hög och blir omöjliga att ignorera för tittaren, men förbises av det drev som redan bestämt sig för att de tre tonårskillarna är de skyldiga.

Den mordåtalade Damien Echols blir en sorts underlig, lågmäld stjärna i dramat. Är han djävulen själv, en kallblodig barnamördare som representerar en fördärvad generation? Ett olyckligt offer för omständigheterna och för sitt eget självpåtagna utanförskap? Genom filmerna får vi se honom växa upp, och han är en komplex personlighet. Den unge Damien är märkligt karismatisk, ungdomligt arrogant i vissa ögonblick men med en sårbarhet och rädsla som lyser igenom. Han har en uppenbart hög intelligens och handskas väl med orden, och verkar ta emot sitt nyfunna ökändisskap med skräckblandad förtjusning, där han sitter i häktet och pratar eftertänksamt med en ständig cigarrett i handen och det blanka svarta håret noggrant kammat. Hans motsägelsefulla uppenbarelse och tjuriga manér påminner inte sällan om en ung Johnny Depp (som för övrigt har varit en engagerad aktivist för The West Memphis Three och vars produktionsbolag i dagarna skaffade sig filmrättigheterna till Damien Echols historia). Som äldre är han samlad, trött men inte besegrad, och uppvisar både värme och mänsklighet i allt han säger. Hur många gånger och med hur många olika tonfall han uttalat orden "I'm innocent", vet han nog inte ens själv.

Hade de tre unga männen inte blivit dömda, skulle det sannolikt inte ha blivit någon mer Paradise Lost-film än den första. Nu finns det tre, och de sammanfattar en lång och komplicerad process med många oväntade vändningar, som till sist får sitt slut - bittert och otillfredsställande i vissa avseenden, lyckligt i andra.

Filmserien ger en ovanligt skarp inblick i det djupt mänskliga, samtidigt som den skildrar ett otympligt och tvivelaktigt rättssystem vars ideal tycks ge vika under tyngden av kollektivt hat och dramatisk retorik. Den konfronterar oss med klassfrågor, fördomar, den ständiga kollisionen mellan vuxenvärlden och ungdoms- och populärkulturen, mobbmentalitet, religion och medias växande betydelse i en tidsera då de mest fruktansvärda tragedier lite krasst är lika med en gyllene biljett till "15 minutes of fame" - för den som vill lösa in den.