 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Rolf Nilsson
publicerad 5 jul 2011 kl. 06.00:
Ett egoistiskt samhälle har inga vinnare
"Hur kan vi prata om demokrati och människors lika värde när medborgare i vår direkta närhet lever under horribla förhållanden? Utan ett tryggt hem, utan mat eller något som helst stöd. Detta gäller oss alla."
Jag är världens centrum. Det gäller att se om mitt eget hus och att tillgodose mina egna behov. Allting handlar om mig och om min egen karriär. Var drar jag gränsen? Är det någon som har koll på det? Jag ställs tidigt inför detta skrämmande ultimatum: Jag måste skaffa mig en position eller gå miste om livets möjligheter. Denna position måste jag uppnå i konkurrens med andra, annars riskerar jag att hamna helt utanför.
Detta budskap framförs på bred front. En orolig vuxenvärld bestående av föräldrar, institutioner, media och andra samarbetar alla lydigt utifrån en skolplan vars huvudsakliga syfte är att skilja agnarna från vetet. Tester och prov sållar bort. Vi kurar bävande ihop oss i en gemensam förhoppning om att vår ytliga beslutsamhet skall generera det bästa resultatet. Det verkar finnas en underliggande enighet om att bekräftelsen som följer med kortsiktiga resultat och jakten på meriter är de enda drivkrafter som vi kan räkna med. I alla fall om vi sköter våra kort, om vi håller fokus på segern och illusionen vid liv.
Inför dem som inte lyckas värjer vi oss, däremot. Morot och piska. Lock och hot. Det har funkat i alla tider. De som ger sig in i kampen på egen hand lever farligt. Det bildas allianser, grupperingar som tenderar att kämpa mot andra grupperingar. Vi mot dem tills dess att våra ekonomiska intressen kan förena oss.
Oavsett sida eller färg kan du klättra och värna om ditt eget. Det vill säga om du sköter dina kort, om du lydigt följer och inte utsätter dig för mobben, den tysta majoriteten. Hemma tittar du utmattad på: "Idol", "Robinsson", "Bachelor", Bingolotto", "Farmen","Extrem make over", "Tjockholmen","Fame faktory", "Bästa formen", och/eller det "Goda samtalet" tills du plötsligt står där en dag och frågar dig: Vem vann på allt det här? Vart tog de vägen, alla vinnare? Om du står kvar där ser du kanske alla de som inte vann; alla fattiga, alla de som "brändes ut", de "arbetslösa", alla utförsäkrade, de som vi brukar kalla "fuskare".
Våra fängelser är till stor del fyllda med människor som dömts för innehav av "olaga läkemedel", narkotika för eget bruk som knappt skulle ha räckt till självmedicinering. Andra sägs bära på "dubbeldiagnoser" och olika bokstavskombinationer som ingen lagom meriterad doktor kan förstå sig på. Där måste du minst vara professor.
Inför denna märkliga rättvisa kanske du i alla fall vill skingra tankarna. Då kan du bläddra i en tidning. Där står det om företagsledare, fackliga företrädare och andra med någorlunda "hygglig" position som därigenom åtnjuter samhällets förtroende. De förser sig själva med villor, lägenheter, oskäliga löner, fallskärmar och bonusavtal. Oj då, på nästa sida får vi ta del av deras otrohet, alkoholproblem och andra personliga tragedier. Varför då? Har de också dubbeldiagnoser? Är det de här vi kallar vinnare?
Är det konstigt om vi blir förvirrade, att vi blir rädda för att tappa greppet? I dag är det många som gör det. Om detta skulle hända dig, om du själv skulle tappa greppet, vilket vi verkar tro bara händer andra, då ska du vara tacksam om det finns ett skyddsnät runt omkring dig av folk som bryr sig. För gör det inte det, finns det en riktigt ruskig lukrativ marknad där och väntar på dig, en marknad helt beroende av att människor lever under mycket svåra omständigheter. För om det skulle vara så att du har otur nog att trilla tillräckligt mycket utanför, kan du fastna i klorna på en industri som omsätter tillräckligt stora summor för att kunna lösa alla problem på en enda dag.
Om den visste hur man gjorde och framförallt om den ville, men det gör den inte. Denna marknad styrs som allt annat i vår välfärd utav konkurrens. Socialbyråer, forskningsinstitut och hjälporganisationer slåss alla om våra skattemedel för att få hjälpa de utsatta som i sin tur delats in i grupper för att mätas mot varandra.
Ministrar badar i institut. Det jobbas oerhört. Det görs enormt mycket och all den kraft som verkar under värnande paroller är gigantisk. Men i grunden händer ingenting. Om vi nu tar ett steg tillbaka och besinnar oss i all vår omsorg, så skulle vi nog inse att detta är inget annat än en "välviljans tyranni". För även om det aldrig uttalas, även om det aldrig sägs rent ut, så finns det ju egentligen inget ömsesidigt intresse av att de som stöts ut skall komma in igen. Det fungerar lite grann som på lotto eller i det statliga spelmonopolet. Ibland vinner någon högsta vinsten och klarar sig igenom det snåriga kontrollsystemet utan att dö på vägen.
Det här är nog inte första gången någon frågar sig: Vad skulle hända med alla dessa ofantliga system om förlorarna blev vinnare? Dessa människor som lever på att andra inte klarar sig, vad skulle hända med dem?
Låt oss ta socialtjänsten som exempel även om de bara är en verkställande del av ett systematiskt felslut: Vad som vanligtvis sker i dessa regioner är att ett djupt kränkande och mycket ovärdigt maktförhållande utvecklas. Den som blir tvungen att ständigt återkomma till denna "tillfälligt" avsedda hjälp kan ju inte göra annat än att se sig själv som ett problem. För det andra underlåter inte sällan den nådiga hjälpgivaren att påminna dig om detta bakom ett sorts uppfostrande syfte. Du får precis så mycket som normen tillstår. Detta oavsett om du klarar dig eller inte. Följer du inte ödmjukt den nådiga hjälpgivarens diktat riskerar du i vissa fall att bli av med både hem och barn.
Din heder är inte värd ett uns. Du degraderas till en fuskare. Skammen är det mest effektiva vapnet som staten har att hålla denna ständigt konstanta kvot av människor på marginalen i schack. Vad jag efterlyser här är ett gemensamt mänskligt ansvar. Ett ansvar som ingen enskild människa, inget enskilt parti eller någon organisation kan använda sig av för att vinna något på.
Hur kan vi prata om demokrati och människors lika värde när medborgare i vår direkta närhet lever under horribla förhållanden? Utan ett tryggt hem, utan mat eller något som helst stöd. Detta gäller oss alla. Vi måste gemensamt och förbehållslöst leva upp till de grundläggande principer vi alltid talar om. Vi kan inte använda exempelvis ett tryggt hem i utpressningssyfte för att en människa skall anpassa sig till våra regler, när dessa är skrivna av och för människor med helt andra förutsättningar.
Mitt jag definieras självklart av min del i kollektivet, men jag kan ju inte gömma mig där och inbilla mig att jag inte är en del av det kollektiva sveket. Vi måste stanna upp någon gång och fråga oss själva: Vem har jag blivit som så "rättfärdigt" tycker mig kunna köra över våra fattiga medborgare och i lukrativa fattighus osynliggöra hemlösa kvinnor, män och barn?
|
