Tomas var vid första anblicken ett barn bland många andra, alls inget särskilt utmärkande i hans person. Det enda som var lite annorlunda, men ändå inte speciellt ovanligt, var ett knappt märkbart annorlunda uttal av somliga ord. Ett resultat av en medfödd hörselskada, som med tiden växte bort. Inte långt efter det att ni dagligen spenderade er tid med att ödelägga en pojkes vardag. Gång efter gång, efter gång.
Ni tog er inte tid att ens FÖRSÖKA förstå hans kval, vareviga dag en rädsla för vad som skulle hända härnäst - vad NI hade för planer för honom; där i uppehållsrummet, i korridoren, på väg hem från skolan, hemma i radhusområdet.
Vad gav er rätten att klippa sönder hans kläder, hälla iskallt vatten över hans huvud där han satt i omklädningsrummet? Det var vardag för Tomas att gå hem efter skoldagens slut och under promenaden hem försöka hitta på någon förklaring till varför den nya jackan, väskan eller mössan gått sönder eller skadats. Gång efter gång, efter gång.
Vad drev er?
Linda Björling, Arg
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
