Politiker kämpar med näbbar och klor för att bevisa sin dedikation och beslutsamhet i den goda sakens tjänst. Bensinskatten höjs med en regelbundenhet som liknar ett skenande schweizerur och nya drivmedel höjs till skyarna som våra nya frälsare. Men, får inte eftertänksamheten och förnuftet ibland stryka på foten i denna prestigekamp?
I Sverige har politikerna bestämt sig för att den livboj som vi alla klamra oss fast vid då isarna smälter heter Etanol. Utbyggnaden av de E85-anpassade mackarna sker nu i raketfart. De mackar som inte har råd att konvertera sin verksamhet (vilket de enligt lag måste göra) får helt snällt bomma igen. Detta gäller väl för en sådär 80-90 % av alla småmackar ute på landsbygden. Att konvertera en mack från bensin och diesel till att också serva etanol kostar en förmögenhet. Men helgar ändamålen medlen? Knappast.
EU och FN är mycket mer skeptiska mot undermedlet etanol än våra svenska politiker. I en intervju i Vetenskapsradion i P1 den 31/1 framförde FN-organet FAO:s nordiska representant Christina Edenfeldt kritik mot den ohämmade svenska satsningen på etanolbränsle. Edenfeldt menade att den svenska etanolen, tillverkad på ettårsgrödor som vete och majs, inte bara kräver stora åkerjordar utan även mycket vatten, konstgödsel och fossil energi, vilket gör den minst lika dålig för miljön som bensin. "Det går åt mer fossil energi vid framställning av etanol än vad man skulle fått ut om man kört på diesel med god förbränning och bensinsnåla bilar" sade hon i radiointervjun.
Ser man på den svenska produktionen av spannmålsetanol i sin helhet är det således inte omöjligt att den leder till ett högre koldioxidutsläpp än vad bensin- eller dieselproduktionen gör. Tänk då på att en snål dieselbil kan klara sig på 4 liter diesel för att åka 100 kilometer och att en etanolbil drar en liter etanol per mil. Den svenska etanolen är således helt förkastlig ur miljösynpunkt, vad LRF än säger. Att man ändå fortsätter att driva processen mot en ännu mer omfattande svensk etanolproduktion kan inte ses som annat än en braksuccé för jordbrukets och omvandlingsindustrins lobbyister.
Den etanol som tillverkas av grödor i tropikerna är mer energieffektiv än den svenska veteetanolen. Dessutom krävs det inte lika mycket fossilt bränsle för att tillverka bränsleetanol på tropiska grödor. Men det finns problem även med tropisk etanol. Det finns flera orsaker att oroa sig. De flesta rör miljön men vissa är även av rättvisekaraktär. Vi kan börja med miljöaspekterna.
För att få tag på den bästa odlingsmarken använder man idag åkerjordar i Brasilien och hugger ned regnskog för att kunna odla mat. Miljövänligt? Även i Sverige föreslås skogen huggas ned för att skapa etanol. Om det är vansinne eller cynism får någon annan avgöra. Lägger man till den frakt som krävs från Asien, Afrika och Sydamerika så inser man att miljöekvationen inte går ihop.
I en gemensam debattartikel i DI, den 10/1, skrev professorerna Bengt Kriström och Marian Radzetzki och miljökonsulten Per Kågeson: "I Brasilien odlar man sockerrör och sedan jäser man fram sprit under primitiva förhållanden [...] som sedan ska skeppas hit. Det är helt i strid med grundläggande ekologiska principer om ett hållbart samhälle. Etanol är och förblir en återvändsgränd."
Men det är inte allt. Det krävs även enorma mängder vatten för att odla i tropikerna. Vatten är som allmänt känt i likhet med odlingsbar mark en enorm bristvara idag och spås bli orsak till många väpnade konflikter i framtiden. Det krävs även fosfater (från olja!) för att gödsla odlingsmarkerna. Man är då inte enbart fortsatt fast i ett beroende av icke förnyelsebara energikällor utan även orsak till en enorm övergödning av sjöar och vattendrag. Fosfaterna får sjöar att växa igen, kväver livet och ger upphov till mördaralger. Detta är oundvikligt, säger etanolens förkämpar, ändamålen helgar medlen. Miljöintresse ställs mot miljöintresse.
Ser man på rättviseaspekterna av etanolframställningen så blir soppan än mer obehaglig. Framställningen stjäl resurser från det småskaliga jordbruket. Den gör livsmedel dyrare och förskjuter makten över den dyrbara marken från småböndernas händer till den storskaliga etanolindustrin. Den gynnar inte dem som lever på att producera förnödenheter till lokalsamhället.
I en krönika på ekonominyheterna.se skrev reportern och författaren Gunnar Lindstedt: "För att köra en bil 2.000 mil på ren etanol går det åt 3,5 ton vete. Det är mycket mat. En människa klarar sig på betydligt mindre, kanske en tiondel. Det finns 6,5 miljarder människor, varav inte alla är mätta. Det finns en halv miljard bilar. Både antalet människor och antalet bilar ökar snabbt. Är det egentligen så förnuftigt att odla vete åt bilarna?" (ekonominyheterna.se, 2006-08-31)
Enligt brasilianska forskarstudier är de anställda vid sockerrörsplantagen utslitna efter bara femton år. De riskerar svåra sjukdomar på grund av sot och brandröken från avbränningarna av fälten och slits ut av det hårda arbetet. Dessutom behandlar man sockerrören med kemikalier för att de skall få jämnare kvalitet. Dessa medel är starkt cancerframkallande.
En annan intressant aspekt av etanol är att tillverkningen av etanolbilar lär vara mycket mer energikrävande än tillverningen av bränslesnåla bensin- och dieselbilar. Att tillverka en "miljöbil" kostar enligt Bosse Bildoktorn på SVT tio gånger mer energi än vad det kostade att tillverka en Opel Astra 91. Det är rätt tankeväckande.
Så vad ligger då bakom detta svärmande för ett så uselt alternativ? Jo, som jag sade tidigare, det är prestige. Etanolbilar subventioneras med skattelättnader. Bränslet är befriat från energi- och koldioxidskatt. Hundratals skattemiljoner har pumpats in i olika etanolprojekt. Ingen politiker vill inse att de har gått på pumpen. Då bubblan spricker kommer många människor att förlora pengar.
Tron på etanolen är av religiös natur. I radioprogrammet "Eftermiddag med Gildenlöw" den 24/1 sade miljökämpen Björn Gillberg att etanolen "bärs upp av trossatser utan verklighetsförankring". Men politikerna skall inte få möjlighet att påstå att de inte har blivit varnade. Åtskilliga forskare har påpekat att etanol inte är ett vettigt alternativ till bensin och diesel.
Lantbruksforskaren Torbjörn Rydberg vid institutionen för stad och land vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala är en av dem. "Att ersätta bensin med etanol är rena lurendrejeriet. Det går åt mer energi att framställa den än vad man får ut när man gör en bredare analys av allt bakomliggande arbete" säger han i en artikel i DN den 27/1 2007. Enligt studier som han har bedrivit tillsammans med italienska och amerikanska forskare är det inte långsiktigt hållbart att ersätta olja med biobränslen. Han menar vidare att det inte spelar någon roll vad man använder för råvaror i processen. Att omvandla råvarorna till biobränsle kräver så stora resurser i form av mänskligt arbete, naturresurser och maskiner att det kostar mer energi än man får ut i slutändan.
Men är det då inte som politiker, forskare och myndigheter hävdar, att detta bara är det första steget mot "nästa generations biodrivmedel" som kommer att bli mycket bättre? Inte om man skall tro Rydberg: "Man talar om nästa generation biodrivmedel med effektivare processer. Visst, det kan säkert bli lite bättre, men aldrig tillräckligt bra för att användas som fordonsbränsle i de mängder som används i dag [...] Exempelvis kräver salix som odlats och skördats och sedan skurits till chips, en resursanvändning genom det ekonomiska systemet som är nio gånger större än det arbete som naturen "gratis" bidragit med till processen genom sol, vind och regn."
En annan forskare som har avvisat etanol som alternativ till diesel och besin är Chalmersprofessorn Christian Azar. I sitt slutord till Oljekommissionens rapport om spannmålsetanol skriver han: "Jag menar att kommissionen explicit borde ha klargjort att spannmålsetanol eller RME-anläggningar ej är en attraktiv strategi ur ett klimat- och oljeersättningsperspektiv. Dessa drivmedel har varken tillräckligt bra energi- och area-effektivitet eller tillräckligt låga produktionskostnader för att långsiktigt kunna stå sig i konkurrensen mot andra biodrivmedel."
Soja, vete, raps, sockerbetor, sockerrör och andra grödor är helt enkelt inte tillräckligt energirika. Om vi odlade upp all tillgänglig mark och all mark som idag ligger i träda så skulle den svenska jordbruksproduktionen ändå bara täcka en bråkdel av etanolbehovet. Detta skulle kräva enorma mänskliga resurser, energislukande jordbruksmaskiner och konstgödsling.
Dessutom skulle det fullkomligt förgöra den känsliga ekobalansen. Vi skulle behöva 20-25 miljoner hektar skogs- eller åkermark för att tillfredställa den svenska transportsektorns energiebehov. Idag finns det ungefär tre miljoner hektar åkermark i Sverige så det skulle till att utöka den svenska åkerarealen med 800 %. Sannolikt skulle inte ens det räcka. Det krävs en hel del energi för att framställa biobränslen.
Etanolproduktionen baseras på falsk matematik. Man kan jämföra med kronor och ören. Säg att man vill växla en hundralapp till enkronor. Växlingskontoret tar ut en avgift på nittiomio kronor för tjänsten. Man behåller en krona. Ett liknande förhållande gäller för energiåtgången vid konvertering av grödor till etanol. Det kostar mer än det smakar.
Det finns inte oändligt mycket olja på jorden. Det finns inte heller oändligt mycket skog och mark. Det är orealistiskt att tro att vi kan ersätta vårt oljeberoende med etanolberoende utan att jorden tar skada av det. Det är oansvarigt av politikerna att driva på den utvecklingen.
Etanol är ingen mirakelkur för vår sjuka värld. Det enda sätt som vi kan minska bilismens skadliga inverkan på miljön är att tillverka bränslesnålare bilar, resa kollektivt och frakta mer gods med tåg. Vem vet? I framtiden kanske vi reser runt i bilar drivna på vätgas eller laddade med solpaneler? Först då kan vi tala om miljövänliga alternativ.
Martin Ekdahl, ännu en stackare som tror på pennans makt
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Alexander Brock
Maria Wetterstrand
