Ibland tänker jag på alla ofrivilligt ensamma människor därute, för som M sa till mig för x antal år sen: "Det är skillnad på att vilja ha en solitär tillvaro och på att vara ensam". Att vara solitär är, likt eremittillvaron, ett val människan gör. Att vara ensam är att inte ha nån att vända sig till när det krisar, kanske ingen familj att anförtro sig, ingen att skratta eller gråta med, ingen att bolla idéer eller tankar med.
När jag var utbytesstudent i Madrid förra terminen fanns det en kille på en av mina kurser som var just ensam, så ensam att jag fick mörka tankar varje gång jag såg hans sorgsna, bottenlösa smärta. För varje skratt och flams i korridoren tedde sig hans klumpiga gestalt och tjocka glasögon som ett bevis för hans medmänniskors illvilja. Inte en enda gång på nästan fem månader såg jag honom i samspråk med någon annan. När de andra satte sig på gräset för att äta sin baguette stannade han kvar på nån bänk inne i universitetsbyggnaden och tittade på alla som gick förbi. Ibland blickade han bortåt, kanske inåt, dit ingen kunde nå honom. Flera gånger tänkte jag att jag skulle prata med honom, åtminstone erkänna hans existens med att hälsa, men de gånger då jag var på väg hade han antingen den där blicken bortåt, eller så var hans uppsyn fylld av en bedrövelse så stark att jag drabbades av riktig fruktan, som om hans förtvivlan vore smittsam.
I de svenska höstmånadernas efterklokhet ångrar jag mig självklart. Och jag förundras över människans, också min, elakhet och medvetna sätt att frysa ut de som inte passar. Att utesluta en annan ur gemenskapen är att säga att det finns en rangordning för bättre och sämre individer och händer detta i tjugo års oavbruten tid har man redan befäst den ofrivillige ensammes identitet.
Min tyste kurskamrat i Madrid är bara en av alla de tusentals och åter tusentals världen över som varje dag upplever att de inte har nån social referensram där de blir accepterade. Kanske hade just denne kille en rik vänskapskrets utanför universitetslivet, även om jag har svårt att tro det i och med att det spanska eftergymnasiala studiesystemet går ut på att läsa flera kurser parallellt och att man därför spenderar en tredjedel av dygnet på campus. Ensam, inte en enda att snacka med, dag ut och dag in.
Det handlar inte om att bli polare med alla som ser nere ut, eller Moder Teresalikt omfamna varje nedslagen själ som passerar en på gatan. Utan det lilla värmer mer än vad man tror. Kanske ge en krona eller två till nästa hemlösa person, eller hälsa på den där kollegan alternativt kursaren som alltid sitter själv och inte verkar trivas med det, eller ringa en gammal polare, möjligtvis ett ex, som man måhända haft energikrävande och jobbiga bråk med.
Var inte onödigt stolta eller ofantligt egotrippade, imorgon är det kanske för sent.
Sofia Hadjipetri, www.hadjipetri.blogspot.com
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Birgitta Ohlsson
Roger Lord