Jag anser att ensamheten är något du väljer. Detta baserar jag på egna erfarenheter och det här är främst mina egna tankar.
Många tycker att jag är hård, andra tycker att jag är hänsynslös. Men precis som att livet blir det du gör det till så är ensamhet något du väljer, du behöver inte vara ensam. Det finns till exempel de som har någon utanför skolan/jobbet, men inte någon direkt person som de kan ty sig till på själva arbetsplatsen. Det betyder inte att du är ensam, kanske när du är där kan du känna dig ensam, men varför är du i skolan? Varför är du på jobbet? Har du inte någon att ty dig till kan du välja något annat, välj något du kan distrahera dig med. Saker och ting kan alltid förändras, men om du gör dig själv till ett offer så kommer saker och ting alltid se likadana ut. Ingen vill egentligen umgås med någon som gör sig själv till ett offer, i så fall tycker de sorgligt nog bara synd om dig.
Jag hör hur det här låter, tyvärr så är det den hårda sanningen. Jag valde ensamhet en gång, i högstadiet. Jag kan berätta en sak, jag fick sannerligen inga kompisar när jag låste in mig på toaletten på rasterna. Det var genom att komma ut därifrån med huvudet högt och prata med andra som jag tog mig själv ur ensamhetens djup. Du kanske inte längre platsar med de du alltid umgåtts med. Vad synd! Men hitta några andra som du passar ihop med då, några som uppskattar dig för den du är. För de finns där ute, någon som kan sympatisera med dig, någon som vill ha dig i sin omgivning.
Vad har vi runtomkring för ansvar i detta? Är det kanske vårt ansvar att ta hand om den som till synes traskar omkring på ensamhetens trånga stig? Här blir jag själv kluven. Jag tycker att det är ens eget ansvar att bjuda till lite, men detta går åt båda hållen. Som utomstående måste vi börja ge plats, samtidigt som du som individ måste vara beredd at ta lite plats. Precis som i ett kärleksförhållande så är även detta ett givande och tagande. Sedan är frågan, vem är först med att bjuda upp till dans? Det finns inga riktlinjer här, och jag tror att vi från båda sidor ska vara lite mer öppna. En av de finaste egenskaper en människa kan ha är självdistans, våga bjuda på sig själv och blir det lite fel så skratta med alla andra, istället för att anta att de skrattar åt dig, för det är först då som du kommer in i gemenskapen.
Madeleine Westerlund,
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
