MEDIA
Artikel av Kajsa Kallio publicerad 15 aug 2004 kl. 16.58:

Ensam måste bli stark

Hur stort är ett kollektiv? Hur många finns det i en grupp? Vilka är de "svenska kvinnorna" och finns det överhuvudtaget någon enskild (kvinna) som kan representera dem alla?
I texten "Helt ärligt -jag är ego-less!" (Sourze 040813) tycker Anna-Carin Collin att Linda Skugge är "representativ för vår tids självcentrerade journalister, krönikörer och förståstigpåare som lyckats få allt ljus på sig [.] och långt mer farliga som förebilder än anorektiska fotomodeller, vänstrande fotbolls-svennisar och fyllskalliga markoolios". Med andra ord ska inte Linda Skugge presenteras eller uttala sig i form av representant för den stora gruppen Svenska kvinnor. Men vem ska/kan egentligen det? Säkert har Statistiska Centralbyrån uppgifter, siffror, tabeller och formler för hur den genomsnittliga Svenska kvinnan ser ut men jag vet inte om det är så intressant. För på varje "normal" svensk kvinna så går det säkert minst två "onormala".

Styrkan med Linda Skugge är just att hon utgår från sig själv, att hon skriver om sin förlossningsskräck, sina kejsarsnitt, bilolyckor och jobbiga tonår på ett sätt som är högst personligt utan att göra anspråk på att föra någon annans talan. Men på ett sätt gör hon ju faktiskt det eftersom så många känner igen sig i det hon skriver. Jag tycker att hon (och även Svennis och Markoolio) är utmärkta förebilder. För även om Linda Skugge inte är representativ för Anna-Carin Collin, så vet jag att hon representerar en väldigt stor grupp (nej, jag har ingen statistik, inga siffror men tusentals är nog att ta till i underkant) unga människor (tjejer främst) som stärks och får kraft av hennes texter.

Alltid när någon uttrycker en åsikt som omfattar en hel grupp oavsett om det gäller feminister, bilkårister eller folkpartister, så bli det bakslag. Någon som räknar sig till gruppen höjer rösten och säger "näe, det där stämmer inte, jag är visserligen feminist/bilkårist/folkpartist men jag håller inte med. Om det inte gäller väldigt nischade sammanslutningar (eller partipolitik, som i alla fall utåt sett helst ska ha en och samma åsikt i det mesta) där själva plattformen för gruppen är en eller få saker är det nästan omöjligt att hitta en homogen grupp. Och även här är det ju det som är styrkan, att gruppen består av ett antal mer eller mindre starka individer. Egna erfarenheter säger att man kan göra så mycket mer nytta i ett sammanhang om man har någorlunda koll på vem man själv är och vad man vill. Och för att komma dit så behövs det ofta kortare eller längre perioder av självcentrering. Att sen Linda Skugge lyckats landa en plats på en av landets största tidningar där hon varje vecka till miljoner människors förtjusning/förfäran kan excellera i sina egna tankar och åsikter, det är bara att gratulera.

Anna-Carin Collin avslutar sin text med att undra varför man inte bjudit in killar, män och grabbar till debatten om utvik. Hon menar att de, killarna, männen och grabbarna, kunnat förklara för tjejerna att de visst inte behöver vika ut sig för att bli godkända, att killar visst inte tror att tjejer ser ut som på de retuscherade bilderna och att de som satsar på skolan istället för på utseende har mer cred. Det är väl ändå inte meningen att unga tjejer ska förlita sig på killars godkännande att de duger som de är? Att killar och män ska få ytterligare makt över unga tjejer och kvinnor genom att vara de som avgör vad som är ok eller inte? Säkert är det svårt att hitta en kille som säger att silikon, utvik eller ens skönhet är ett måste, men faktum kvarstår att det är en kvinnosyn som i allra högsta grad lever och frodas och det är bättre att killarna lägger kraft på att förändra den än på att godkänna unga tjejer