Några månader senare kunde de båda nöjda och belåtna på varsitt håll gnugga händerna av välbehag över summan de hade på sina konton.
Eliza målade av de stora mästarna en efter en och Harold sålde dem via människor som han aldrig skulle prata med ute på gatan. De utskickade hantlangarna var oftast klädda i tjocka, stora mycket slitna rockar och skor som blivit tejpade med silvertejp för att inte falla isär. Händerna var ärrade av slagsmål och hårt arbete och hade ständigt kvardröjande svart smuts i hudvecken.
"Här är pengarna!" Mannen som dolde sitt ansikte med hjälp av en djupt neddragen keps räckte fram ett vitt lite skamfilat kuvert med sin torgvantebeklädda hand. "Chefen ville att jag skulle tala om för dig att priset på hans tjänster ökat. Du vet, alla risker som han får ta." Mannen tittade för en sekund in i Harolds ögon och han hann se att de var mörkbruna, och gav till en flämtning av kylan i dem.
"Hur mycket?" sade Harold och tänkte för sig själv att gangstern därute var en riktig fegis som inte vågade komma in och tala om det själv. För han hade sett bilen med de svarttonade rutorna och visste med bestämdhet att mannen satt därinne. Livrädd att ett enda objekt skulle hamna i hantlangarens giriga händer.
Den kepsprydde drog ner kepsen ytterligare och tittade snabbt utåt mot bilen på gatan. "Han sade att han ville ha 50 % inte ett öre mindre." Harold funderade några sekunder och drog med sin hand genom sitt gråa hår. "Okey! Men jag måste först prata med min kompanjon. Trots allt är det hennes alster vi säljer."
Han tänkte på den vackra flickan som han snärjt i ett nät av lögner om att han hade känningar utomlands och att han hade ett galleri. Det hade inte varit svårt för honom att inbilla henne att han var en konstkännare, och hon sög i sig Harolds berömmande ord som en hungrig katt.
När mannen lämnat lägenheten plockade Harold upp mobilen och slog ett nummer som ledde utomlands. "Hejsan! Hur går det med målandet? Hade du några svårigheter med vakterna i Louvren?" Under tiden som Harold talade gick han fram och tillbaka i rummet med snabba steg, och under armarna började två svettfläckar uppenbara sig. "Jag talade precis med min kontakt, och." han stannade till framför fönstret när en polisbil stannade och släppte av en passagerare.
Det var en välklädd herre med kostym och hatt med en tjock cigarr i ena mungipan. Han gick med bestämda steg mot Harolds ytterdörr och tryckte in signalknappen så att det ding-dongade i hela lägenheten. "Jag måste lägga på, det kommer en snut!" viskade han och tryckte ihop luren utan att vänta på svar.
När Harold passerade hallspegeln drog han upp mungiporna i något som skulle likna ett leende, men såg att det mest liknade en dålig grimas. Han slätade till den skrynkliga skjortan med händerna så gott det gick, och stoppade in den i de något för stora kostymbyxorna. Kavajen som tillhörde dem hängde på en galge i hallen och han drog snabbt på sig den.
Kriminalare Kent Arvén stod utanför den träfärgade dörren och kände irritationen växa över det fullständigt idiotiska uppdraget han nu var på. Hans chef påstod att Harold Wägner var en av de som var med i barnhärvan och hade sålt vidare filmer som gjorts av pedofiler, men Kents intuition sade något helt annat. Han tryckte på ringsignalen gång på gång, mer och mer irriterad.
"Kan jag hjälpa till med något?" Harold öppnade dörren på vid gavel som för att visa att han inte hade någonting att dölja. Kent tittade inåt i lägenheten och bad sedan att få komma in utan att presentera sig. När han tagit av sig skorna och klivit in i det stora vardagsrummet som helt saknade gardiner och blommor i fönstren räckte han fram sin hand och presenterade sig. Cigarrens rök luktade fränt och Harold hostade till. "Ojdå, jag glömde helt av den. Var har du toaletten så skall jag genast göra av med eländet." Kent log för sig själv när han stängde dörren och snabbt slängde cigarren i toaletten för att sedan vant öppna skåp efter skåp inne i det lilla utrymmet. Inget konstigt hittades och han klev ut till Harold igen.
"Jag heter Kent Arvén och jobbar nere i city. Vi håller just nu på att nysta upp en härva med pedofiler och har funnit några filmer. Vi hittade ditt namn på en lapp hos en av de anhållna och undrar vad du har att säga om saken?" Han räckte fram en bibba med papper och en massa foton där ett av dem visade en lapp med numret Harold gett till en av sina kontakter angående målningarna.
Harold kände sin egen svettlukt och undrade hur mycket mannen framför honom egentligen visste. Var det en fälla? Hade de bara konstruerat ett fall för att kolla honom? Han fanns inte i polisregistren, det visste han med bestämdhet. Bara de inte kollade hans mobil. Nu svettades Harold till och med om fötterna. Han rörde på tårna i de dyra skorna och undrade för sig själv hur skarp blick mannen framför honom hade.
"Är det okey om jag kollar runt?" Kriminalaren hade redan sett att det stod ett antal konstverk i det intillliggande rummet som var övertäckta med filtar och ville gärna titta närmare på dem. Harolds mage voltade av obehag och rädsla, men han visste att han hade rätt att kräva domstolsbeslut innan de fick undersöka lägenheten, och med spräckt röst nekade Harold och bad polismannen att återkomma när han fått papperet.
Motvilligt lämnade Kent Arvén lägenheten helt övertygad om att något var fel. Han låtsades kliva in i bilen och köra iväg, men åkte bara iväg några meter innan han bad sin kollega att stanna och kastade sig ur bilen för att springa tillbaka för att kolla vad den andre skulle ta sig till. Eftersom den misstänkte bodde på första våningen smög polismannen runt huset för att kika in på baksidan.
Så fort polisen kört iväg slet Harold upp mobilen för att ringa till Eliza och blåsa av operationen. Med svetten lackande i pannan slog han siffrorna, och väntade otåligt medan signal på signal gick fram. Varför svarade hon inte?
Anitha Östlund, ordälskande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
