 |
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Emma Färnström
publicerad 30 okt 2003 kl. 10.32:
En trettonåring som tog en överdos
Ambulansmannen lyfter lite på attiraljerna som ligger spridda runt om på marken - en blodig spruta, ett skärp, ena tjejens ljusrosa ryggsäck.
"Och vad fan skulle jag göra då, kärringjävel? Skulle jag bara stå och se på, hur fan kan du säga så där?!"
Och det blir rött och svart i hela huvudet, jag är nära att flyga på henne men Askia tar tag i min arm och istället smäller jag igen den tunga glasdörren mot hennes dumdryga flin och bryter ihop. Och vill bara hem. Så Askia får leda mig ner till kontoret dar personalchefen sitter och ner på en stol och här har du cigg och plötsigt är kontoret fullt av chilenska städtanter som klappar mig på håret och lägger en kofta om mina axlar, varför vet jag inte riktigt för det är galopperande högsommar ute men jag antar att det är så man gör med folk som bryter ihop. Eller så tror dom jag fryser, för jag skakar som parkinson själv. Röker och stakar fram ord och hulkningar och personalchefen tittar tålmodigt/irriterat på: "Sesa lugna dig", och möts av en våg av förebråelser fran chilenskorna som klappar mig ännu mer pa håret- med förnyad styrka. Så jag drar efter andan och:
Jag såg dom från fönstren i personalmatsalen, jag såg dom när jag åt lunch, de gick längs motrvägen mot viadukten och jag trodde att dom var en sisådär tolv år och var på väg dit för att de tyckte det var spännande eller något och "det kan inte vara bra", tankte jag men, va fan barn gillar ju och kolla in grejer som är hemska och spännande, så jag tänkte inte mer på det, för det satt inga andra under viadukten just då.
Men sen när jag kom tillbaka efter lunch, för jag och Askia skulle städa matsalen, sa kollade jag dit igen för att se om dom var kvar, de där barnen, och jag antog att de inte skulle vara kvar, att de hade dragit vidare för att kolla in något annat, men dom var kvar.
Killen låg på marken och tjejen gjorde konstgjord andning på honom. Jag blev en isstod, ryggraden blev till eld, tiden stannade, alla klyschor som finns som beskriver sådana känslor blev jag. Fan, jag kunde inte röra mig, bara såg hur hon böjde sig fram och blåste och hur en man på andra sidan vägen var pa väg att gå över, men ändrade sig vände tillbaka och gick sin väg igen.
Och fan, jag lyckades äntligen röra mig för jag sag hur hon började göra hjärtmassage och jag sprang ut vid personalingången där vi brukar sitta och röka ni vet, och så hejdade jag mig en sekund för jag tänkte "va fan, jag jobbar ju, sa här får man inte göra, jag ska ju städa matsalen."
Men så såg jag att fast det hade stannat en taxi där och taxigubben stod utanför bilen, så fortsatte hon med hjärtmassagen och konstgjorda andningen och det började susa runt mig och jag ser den där bilden sa klart:
Tolvåringarna som tyckte det var lite spännande. Tolvaringarna som gick dit med varsin ryggsäck pa ryggen, som på utflykt. Och plötsligt befinner jag mig halvägs över vägen, och framme vid viadukten där bil efter bil kastar sig förbi och taxichauffören står och hänger med armen mot den öppna bildörren.
"Andas han inte" frågar jag och sätter mig pa huk. Tjejen tittar upp, förvirrat med halvslutna ögon och hängande haka och langt ljust hår till midjan. Hon är inte tolv utan kanske femton men ansiktet ser ut som fyrtio. Och hon tittar förvirrat på mig, kanske för min overkliga städuniform- en blå hängselklänning och en vit skjorta- och kanske för att det inte är en han-person som ligger på marken. Det är en hon. Men hon har inte fatt bröst än utan är liksom fortfarande lite sådar barnrund, herregud hon kan max vara tretton och har kort lockigt har som blivigt brunt och smutsigt av marken. Och så böjer sig den andra tjejen ner igen och försoker blåsa liv i den slappa kroppen.
Hon har glömt och böja bak huvudet på sin kompis, hon har glömt det och det kommer inte in någon luft så jag böjer det lealösa huvudet uppåt, bakåt och det rinner vit saliv mellan de spruckna läpparna och det är svårt att hålla huvudet stilla det är tungt och den ljushåriga tjejen blåser igen, hårt och in kommer äntligen luft.
Och hon är så duktig, jag säger det om och om igen, det här går jättebra och du är så duktig och nej det är ingen fara vi behöver inte göra hjärtmassage för hon har puls din kompis, hon har puls. Och snart kommer nog ambulansen snart kommer den nog och tjejen börjar gråta men fortsätter och blåsa och: "är det inte meningen att hon på marken ska vakna upp nu?", tänker jag, "dom vaknar ju alltid upp jättesnabbt pa tv eller hur?"
Var fan är den jävla ambulansen då, var är den! Taxichaffören rycker på axlarna och sen när den äntligen kommer, den första sirenen, hoppar han in i bilen och den kastar sig iväg.
Det här är effektivitet! En kille i gröna kläder lyfter upp tjejens huvud slår henne sa hårt i ansiktet att jag hukar lite och samtidigt berättar han pedagogiskt att "det här är bästa sättet att väcka nån som har OD:at" och så vaknar hon. Drar in luft och vaknar.
Och ambulansmannen, lyfter lite på attiraljerna som ligger spridda runt om på marken- en blodig spruta, ett skärp, ena tjejens ljusrosa ryggsäck. Och han: är du ok? Och jag är väl ok, men är tjejen ok? Och han säger att hon nog är ok och nu ska hon till Soc.
Jag har börjat skaka lite konstigt men jag går tillbaka mot hotellet iallafall, för nu är det liksom över och lungt. Går över gatan med Askia som kom för att se vad fan som hände och soljuset känns blått och konstigt och upp på personalingångstrappan och där står en av servitriserna- den gamla- och hennes boyfriend.
Och hon tycker att jag inte skulle ha gått dit för jag var faktiskt på jobbet och hade arbetsuppgifter att sköta och knarkare får skylla sig själva och sånt där har hon sett massvis av ganger, det är inget att bry sig om, alla har ansvar för sitt eget liv! Och så ler hon ett roat leende.
Och svart och rött och Askias hand om min arm och dörren som jag försöker smälla igen i ansiktet på henne, bokstavligt talat i ansiktet, jag vill slå det där dumdryga jävla flinet ur hennes solarieorangea plufsiga jävla ansikte.
"Jaa" säger personalchefen trevande, "Du kanske borde gå hem och vila ett tag." Och chilenskorna mumlar instämmande och något om "mycket att göra" och drar tillbaka och säger sinsemellan på spanska, för dom tror att jag inte förstår men det gör jag, att "ja hon är visst lite känslig den där flickan och visst - det är ju förfärligt hur folk bär sig åt med droger, ja ja, det är förfärligt men man kan ju inte... varje gång man ser något sånt... Det är ju inte ens ensak.." och så försvinner de bort i korridoren.
Och jag får gå hem för dagen och i veckor framåt viskas det i alla vinklar och vrår på hotel Opera i Oslo om hur den svenska städtjejen försökte rädda en sketen pundare och sedan fick ett utbrott. Och så några förstulna fniss och roade leenden.
|
Shqiptar Oseku
