När man som jag bor mitt ute i ett åkerstycke får man höra rätt mycket gnäll från barnen om att cykla de två kilometerna det är till asfalten och civilisationen, speciellt då höstvindarna börjar ta i. Det hjälper inte särskilt mycket att vi dessutom bor i Skåne där det alltid är motvind, hur man än beter sig.
De första åren jag bodde här ute hade jag ständigt dåligt samvete inför barnen att jag hade satt dem ute i "ingenting" vilket gjorde att jag körde dem så gott som överallt. De kunde ju inte hjälpa att jag ville bo här ute, och därför tyckte jag inte att de skulle behöva lida mer än nödvändigt. Sedan dess har de lärt sig att uppskatta den frihet som finns här ute, och att det finns en stor trädgård som man kan spela fotboll i.
Sedan ett år tillbaka har jag börjat röra på mig mer. Jag har aldrig haft problem med vikten och aldrig behövt vara aktiv av den anledningen, men när man kryper över 40-strecket händer något magiskt. Även om man inte går upp i vikt så fördelar det man har sig på ett annat sätt, vilket inte är till ens fördel. Någonstans där inser man också att man är lika dödlig som alla andra, och vill man ha en positiv ålderdom och vara en aktiv famor, så kryper tanken på motion in under skinnet. Jag har under en längre tid förändrat mitt tankesätt angående åkerlappen och avståndet till byn har på ett mentalt plan krympt. Jag går ofta långa promenader och cyklar några mil på mina lediga dagar istället för att ta bilen.
Med den förändringen inom mig tog jag beslutet att åka kommunalt i en månad. Dels för att dela eländet med barnen, dels för att spara bilen, dels för att se om jag kan spara pengar och tyvärr sist på listan, för att spara miljön. Den första september drog detta igång och jag börjar min dag med att cykla 2,5km till Stångby för att där ta tåget till Lund och sedan gå ombord på bussen som tar mig till Staffanstorp. Under de dagarna jag åkt med tåg har cirka 70% av tågen varit försenade. Bussarna går som de ska, men jag undrar i mitt stilla sinne hur det går när vintern kommer. Nåja, vi ska först klara av första månaden och dens utvärdering.
Tid kostar pengar heter det ju, och det får man säga att detta tar, samtidigt ger det ett inre lugn eftersom jag inte kan påverka så mycket. Det hjälper inte mycket om jag skulle sitta och sparka på busschaufförens stol för att jag tycker han kör för långsamt, och inte hjälper det heller något att jag skäller på kontrollanten på tåget när det är försenat. Som barnen säger: Det är bara att chilla, och ta det som det kommer. Det är skönt att inte kunna påverka så mycket, tycker jag. I en tidsepok då allt går så fort, då vi ska inhämta så mycket information som möjligt och prestera över vår förmåga är det skönt att överlämna sig lite under någon timme per dag.
Birgitta Stiefler, sjuksköterska med kärlek för orden
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
