KULTUR & NÖJE
Artikel av Johan Seige publicerad 27 apr 2012 kl. 06.00:


Foto: flickr/DanBrady (BY CC 2.0)

En spelning som satte spår

Storleken kan säkert ha en viss betydelse ibland. Men jag har lärt mig nu att engagemanget är det som gör upplevelsen värd att minnas...
Jag älskar att spela. Att sätta läpparna mot micken och höra min röst genom sånganläggningen. Ljudet i högtalarna när jag snuddar gitarrsträngarna. Att få publiken att klappa med i mina låtar. Att få dem att skratta åt mina kommentarer. En publik är elixiret för de allra flesta artister, så också mig. Men det är inte storleken som räknas!

I somras åkte jag till Kalifornien med min gitarr. Jag brukar göra det rätt ofta eftersom jag har en massa vänner däröver.

Spelningarna var inbokade på så vitt skilda ställen att det nästan blev komiskt. På en Radiostation i Watsonville, KPIG. Där satt jag tidigt en söndagsmorgon efter att ha lirat live i etern, och lyssnade på galna historier berättade av gamla garvade musiker, från deras turnerande genom åren! Hade skrattkramp i dagar! Jag spelade på en housekoncert i Los Angeles, där huset var så stort att själva konsertlokalen, alltså deras vardagsrum, var större än hela mitt hus! Inkluderat mitt garage och biytor! Och jag åt mig sjuk på kakbuffé!

Jag spelade på en riktigt fin club i Santa Barbara, i en songwriter in the round med två underbara kvinnliga singer-songwriters. Jag spelade på en Art&wine-festival där det, trots att det var i Kalifornien i juni, var så kallt att gitarren stämde ur sig innan jag ens hann ta första ackordet. Till varje låt! Jag spelade på en mässa i en mycket märklig men härlig kyrka! Där besökarna ställde sig och jublade och levde loss värre än på ett bargig! Jag föreläste i en studio om scennärvaro för musikanter och artister som stått på scen och varit närvarande bra mycket mer och längre än mig! Jag lirade på ett av mina favoritställen, där jag gigat ett par gånger tidigare, Henry Miller Library i Big Sur. På en utescen, som förband till utebion. Mitt mellan berg och redwoodträd. Trolskt.

Så mina vänner, kommer jag nu äntligen till saken. Jag spelade även på en pytteliten, helt okänd rockklubb i Monterey. Den var belägen på en liten avstickare till Cannery Row. I källaren under en mexikansk restaurang.

Vi parkerar utanför stället, jag och min vän Janni, som bor strax utanför Monterey. Det är via henne jag fått det här giget. En ung tjej, Angie, som jobbar på mitt stamfik Whilde Goose Café i Carmel alley, arrangerar de här konserterna. Det regnar märkligt nog, och medan jag packar ur gitarren ur bagaget sjunger jag "It never rains in southern California", med en gnutta ironi insmugen mellan raderna. "Well, for your information sir, this is northern California!", får jag till svar, men fortsätter ändå sjungandet.

Bartendern på den mexikanska restaurangen blinkar förvånat när jag talar om att jag är musikern för aftonen, och säger att konserten ikväll är inställd. What! Varför har ingen sagt något, eller ringt? Sorry sir, ingen aning. Jag är bartender här, jag arrangerar inga konserter!

Bredvid oss står ett gäng ynglingar i 20-årsåldern. En av dem kommer fram till mig och säger "Are you going to play here tonight?"
"Mmm, jag hade hoppats det, men bartendern säger att det hela är inställt."
"Yes, vi skulle också spela här ikväll." Han sneglar ner på mitt gitarrfodral och frågar försiktigt: "What typ av musik spelar du?"

Jag har alltid haft svårt att svara på den frågan. Den musik jag skriver är någon slags mix av country/rock/blues/folk. En amerikansk bluesrocktjej från Georgia sa för något år sen att hon tycker det låter lite som Americana. Så det är vad jag svarar. Americana. "Okej, helt akustiskt?" "Yepp." Han är tyst i några sekunder innan han fortsätter. "Vet du vad det här är för klubb?"

"Inte riktigt", svarar jag, och ett litet frö till oro rör sig försiktigt i medvetandetrakten. "Det är en grungeklubb". Jag är tyst några sekunder, funderar över möjligheterna, och säger "Men Angie vet vad jag spelar, så..."

Vi dricker sakta våra öl under tystnad och undrar över var Angie egentligen har tagit vägen. Bartendern dyker upp och säger ännu en gång att konserten blivit inställd. Vi svarar inte. Killen från grungebandet ställer ner sitt glas med en liten smäll. "Vi kommer från Seattle, vore trist om det inte blev något här."

Jag försökte klura ut hur långt det är till Monterey från Seattle. "Far!", säger Janni, som ser vad jag tänker. "It's a couple of days drive."

Det visade sig att bandet givetvis inte åkt hit endast för den här spelningen. Utan att de var på en liten turné. Ungefär som jag. Vi provar ringa Angie igen för 99:e gången. Hon svarar äntligen! "Mhm, ok, mhm, yes, ok, ok, ok, allright, see you soon then." Hon är på väg! Lyckotjut! Konserten blir av!

Vi sveper i oss ölen och går ner en våning. Lokalen är rätt liten. Plats för 50, kanske 60 pers. Ljudteknikern dyker upp och jag börjar soundchecka. En gitarr, en röst! Tre minuter! Färdigcheckat! Gossarna i bandet från Seattle släpar trummor, bas och gitarrstackar stora som små sommarstugor, upp på scenen! De skruvar och ställer in distpedaler. Petar på virvlar och grejar med mickar. När de är färdiga kommer sångaren fram till vårat ståbord. "Inte mycket folk här", konstaterar han och ser sig omkring. Faktum är att lokalen är helt tom! Förutom oss, Angie och teknikern.

"Du Johan", säger han, "har du bjudit hit några av dina vänner?"
"Va, nej, jag bor inte här. Inte ens i USA faktiskt."
"Va, var bor du då?"
"Sverige."
"Swe. men vi kommer ju från Seattle!"
"Ja, jag vet. Du sa det där uppe."
"Jo visst, men jag menar att till de här spelningarna drar man sin egen publik! Och när vi spelat här tidigare har vi alltid lirat med något lokalt band som dragit hit folk."

Vi funderar under tystnad över problemet. "Angie", ropar jag!
"Ya!"
"Har du bjudit hit några gäster?"
"Man drar sin egen publik, Johan. That is how it works, dude."
"Men jag känner ju ingen här!"
"Jag vet, modigt av dig att lira ändå!"

Hon fortsätter skriva eller rita eller vad hon nu gör, i sitt block. Jag gillar Angie. Teknikern frågar om jag är redo att sätta igång. Jag skrattar till och kliver upp. En god vän sa till mig en gång att "om det är mer folk i publiken än på scenen är det ett gig. Annars är det ett rep!" Och eftersom jag var ensam på scenen var det en spelning. Så jag gav järnet. En timmes fullt ös med min akustiska gura i en så gott som tom grungeklubb i en källare under en mexikansk restaurang i ett regnigt norra Kalifornien. När jag var klar skrek och jublade Angie, Janni, teknikern och bandet och ville ha extranummer. Svettig av spotlightsen hoppade jag till slut av scenen, en erfarenhet rikare. Bandet klev upp, räknade in och slog igång. De gav mer järn än mig! Öste på, hoppade runt, showade, solade, skämtade och gav oss en spelning bättre än många etablerade artister någonsin ens kommer i närheten av. De sög in mig i en musik jag egentligen inte gillar, med hjälp av sin ärliga kärlek till sina låtar.

Trots en helt publikfri konsert är det nog ändå den spelning under min miniturné i juni 2011 i Kalifornien, som lämnade starkast spår. De där ynglen, som inte ens var födda när jag började i musikbranschen, lärde mig något den kvällen. Ödmjukhet. Trots att jag gav benet, hade jag ändå en attityd. Men grabbarnas sätt att så fullständigt gå in i sin musik, i sitt uppträdande, i sin iver att ge dem som såg de spela, en upplevelse, oavsett publikmängd, var underbar! Efter konserten skakade vi hand och berömde varandra. Teknikern sa att alla som inte varit här i kväll, typ resten av världen, missat något, och jag vet att han menade bandet. Jag höll till 100% med!

Jag gick och la mig den kvällen i min kyliga stuga i Carmel Valley, med regnets smatter på taket ackompanjerat av ett svagt tjutande i öronen efter elgitarrernas vrål, oerhört tillfreds. Valparna i bandet lärde den kvällen en gammal hund att sitta. Det är inte storleken på publiken som räknas. Det är engagemanget hos dem som är där som gör´t! Och hos mig som underhåller som skapar´t!

Fridens /JS