KROPP & SJÄL
Artikel av Lennart Lundwall publicerad 2 feb kl. 06.00:


Foto: AleWi (BY CC 2.0 via Wikimedia Commons)

En släng av cancer ska väl en tjej tåla?

"Du tror väl inte att jag skaffat mig ett läkarintyg om bröstcancer för att lura Försäkringskassan? Jag tjänar betydligt mer än den högsta ersättningen från er när jag arbetar."
Vi kör ut på en liten utflykt en solig dag i ändan på januari. Lite shopping men mest lunch är planen. Modern och fadern. Dottern med farmors pälsmössa snudd ner på näsan. Solglitter över det tunna snötäcket, fem grader kallt och livet kunde ha varit lika vackert som mälarlandskapet som rullar fram utanför vindrutan. Gamla Bettan, den svarta japanska bilen, spinner som en katt och på förarplatsen ägaren själv, dottern, för dagen ganska pigg så här mitt emellan cellgiftsbehandlingarna. Spöket, cancerdiagnosen, svävar under biltaket mellan oss som en ond besvärjelse. Och lägger sordin på stämningen. Samtalen blir stappligare än vanligt.

Så en signal i dotterns mobil:

"Hej, hur står det till, det är Ulla Kartong från Försäkringskassan som ringer och stör på morgonkvisten, har du tid att prata?"

"Ja, hej, jag kan prata", säger dottern och svänger in på nästa P-plats.

"Vi ville veta lite om din behandlingsplan. Din läkare har varit lite otydlig."

"Jag har en aggressiv cancertyp och har därför fått akut behandling och skall in på Radiumhemmet i nästa vecka för att tanka in den tredje cellgiftsbehandlingen", svarar dottern, lätt irriterad.

"Ska vi ta kontakt med din arbetsgivare och undersöka möjligheten till deltidsarbete?"

"Jag är oerhört trött av cellgifterna och måste till och med be utomstående om hjälp med mina egna räkningar. Så man kan fråga sig vad jag skulle göra för nytta på jobbet... Jag sjukskrevs i början av december fram till och med april. Cellgiftsinjektionerna är klara i maj och då väntar operation med efterföljande strålningsbehandling. De flesta i vården talar om ett år för att bli frisk från bröstcancer. Mina ingångskopplingar för injektioner och cellgifter opererades in under huden i december och skall inte tas bort förrän om två år. Och du ringer mig för att tala deltidsarbete efter sju veckor..."

"Förstår du min irritation?", fortsätter dottern. "Förstår du vad min diagnos innebär? Dom har hittat spridning till armhålan och något märkligt i ett revben som jag ännu inte fått diagnos på. Är det dags att tala arbete innan jag ens vet vad som pågår i min kropp? Jag sover största delen av dygnet och när jag vaknat tar ångesten över. Detta är ingen vanlig förkylning. Det kan faktiskt gälla livet.

Du tror väl inte att jag skaffat mig ett läkarintyg om bröstcancer för att lura Försäkringskassan? Jag tjänar betydligt mer än den högsta ersättningen från er när jag arbetar. Du kan vara lugn för att jag hellre är frisk och arbetar för min ordinarie lön än att hanka mig fram på ersättningen från Försäkringskassan.

Jag måste nog råda Försäkringskassan att tänka över sina rutiner. Jag vill veta mera om mina chanser att bli frisk över huvud taget. Arbete bör ni kanske diskutera med friska, någorlunda arbetsföra människor. Har vi inte råd att låta en cancersjuk vara i fred några månader medan diagnosticering och utvärdering av kurerna pågår?

Jag förstår att du har dina rutiner och reglementen. Och jag tänker inte beröra den politiska majoritet som skapat dessa regler. Jag vill bara bli frisk så jag kan jobba med det jag älskar och är bra på. Mina cancerceller stortrivs i stress har jag lärt mig. Så stressa mig inte, snälla Försäkringskassan. Adjö."

...muttrar dottern, kastar ifrån sig mobilen, petar upp pälsmössan över flinten och sätter sporrarna i gamla Bettan.

Och så var den dagen förstörd. Men lunchen var god.