KULTUR & NÖJE
Artikel av Hilda Lorentzon -Troell publicerad 25 okt 2002 kl. 10.27:

En sjuk besatthet

Att älska musik och att älska att vara speciell kan ibland bli för bra.
Ändå sedan jag var liten har jag alltid velat hitta saker som ingen annan visste om. Jag tyckte om att lyssna på musik som de andra barnen stod som frågetecknen till. När jag och min bror satt på dagis och hade dagens visa, så önskade vi sjunga "Hand on the pump" av Cypress Hill.
Den enda som visste vilket låt vi pratade om var den femtonåriga praktikanten.

Så har det fortsatt, när jag gick i fyran så lyssnade jag enbart på italiensk musik. Jag hade en italiensk flagga på min vägg och försökte verkligen att lära mig språket, tills några andra tjejer tyckte att det verkade häftigt. Då slutade jag.

För att ha något som är ens eget betyder så mycket. Att kunna allt om bandet eller artisten, och kunna vara lite av en besserwisser är så himla skönt. För mig är det en ren njutning att vara sådär nära besattenhet. Ren njutning att bara sådär kunna säga;

"Om du bara ska köpa en skiva, min vän, då ska du ha Afrika Bambaataa & The Soulsonic Force med 'Lookin For The Perfect Beat'"

Känns skönt att kunna slänga min vishet i någons ansikte och utan att riktigt säga det, visa att jag kan mer än henne eller honom. Det är mina onda gener som gör det.
När jag började sjuan, så började alla mina vänner lyssna på slibbiga kärlekslåtar och annan rythm and bass musik. Då kom min revolt.

Jag kan erkänna att i början gjorde jag nog det för sakens skull. För att visa att jag inte lyssnade på samma musik som mängden. Men sen, sen blev det en besattenhet.
Jag lyssnade bara, enbart på hip-hop. Jag köpte alla skivor och alla tidningar jag kom över. Min kropp törstade efter all slags information jag kunde få. Dagar och månader gick och mitt begär blev bara starkare och starkare. En av de första frågorna jag frågade människor jag inte kände, och fortfarande gör, är; "Vad lyssnar du på?"

När folket svarade; "Nja, jag vet inte riktigt, radion" då kunde jag bli irriterad och ibland kunde den här människan sjunka i värde i mina ögon. Hemskt. Musiken var ju det viktigaste som fanns, det var en del av livet och en stor del av din personlighet.

Alltid när vi hade fester så fixade jag musik, dels för att visa vad jag hade och kunde och lite för att visa att jag var annorlunda och speciell. Så himla egotrippad är jag. Efter många fester och kvällar började mina vänner gilla min musik, många köpte till och med skivor. Dom började välja musik!

Det började kännas obehagligt och otryggt, att inte längre vara hiphopgurun i vårt gäng.

Vändpunkten kom den kvällen jag skulle följa med en gammal kompis ut på en klubb. På scen stod ett band, som var så långt ifrån hiphop man kunde komma. Pojkarna på scen var så mycket popsnören man kunde vara, och jag föll.

Jag föll för dessa simpla texter och lätta gitarrer. Jag föll för allt jag tidigare hade förkastat, och jag sen var jag såld.

Min galenskap fortsatte, fast på ett annat håll. Jag köpte nya skivor, började lapa information på alla ställen jag hittade. Jag började gå på konserter med flickor med tuperat hår och nätstrumpor. Det var som om en helt ny värld hade öppnats och jag smakade på det med smärtsam njutning. En hel sommar levde jag med popmusik som bakgrund. Jag hade diskussioner om vem som var världens bästa gitarrspelare. Mina vänner klagade och berättade att jag hade missat både De la soul och M.O.P när de uppträtt i vår stad. Jag var förlorad.

Nu har jag fått lite överblick och faller inte lika lätt. Min skivsamling är inte den samma sedan min moder råkade slänga stora delar av den. Men jag har lite bredare musiksmak, och det är bra eller dåligt vet jag inte.