 |
SPORT
Artikel
av Lennart Ekman
publicerad 16 jun 2004 kl. 12.44:
En sjöman går i mål
Uti ungdmens vår.
Det är sommar, det är sol, det är onsdag. Ett gäng ganymeder är samlade på Sture Hof (även kallat apoteket). Vi behöver repareras, efter det stora gästabudet, som började föregående dag klockan 16. En av kamraterna frågar:
- Ursäkta, är det här dagen före eller efter?
Något svar fick han inte.
En hovmästare från Moriska paviljongen gör sin entré.
Någonting att äta, någonting att dricka?
- Nej tack. Jag söker folk som vill spela fotboll, senare idag.
Korplaget saknar folk. Någon?
Efter övertalning, åkte vi med taxi till idrottsplatsen.
Iklädda någon ölreklamströja och byxor, sprang vi ut.
Jag hade mer kläder, eftersom min plats var mellan målstolparna. Efter en stund upptäckte jag att bakom min rygg stod flera åskådare. "Nu gäller det att stila", tänkte jag. En hög boll, jag rusade ut, hoppade, bollen dalade ner, studsade under mig in i mål. Vid avspark, hörde kommentarer bakom mig.
- Vem är det som spelar?
- Vet inte? Men de här närmast måste vara kypare, de är på
"snusen" allihop.
- Hur mycket står det?
- Har slutat räkna.
Jag blev aldrig mer ombedda att spela.
Nästa gång var en EM-match i Stockholm.
Jag kom från Falsterbohus till Strands nyöppnade fiskrestaurang. Trivdes inte, ringde Johnsonlinjen och mönstrade Bio-Bio. Dagen innan avresa, skulle det spelas fotboll. Resultatet registrerades och efter ett antal matcher utsågs en Europamästare. Vi skulle möta lag, från ett spanskt fartyg. Eftersom jag hade tidigare erfarenhet, som målvakt fick jag denna plats i laget. Plötsligt kom en spanjor loss, rusade mot mig, snurrade runt, skulle springa mot målet, jag fick bakifrån tag i hans byxor, han slingrade sig loss och gjorde mål utan byxor, påhejad av damer bland åskådarna. Jag hävdade inför domaren att målet var ogiltigt då spelaren inte var reglementsenligt klädd.
Detta, plus byxavdragningen, resulterade i rött kort.
Trots ovanstående fick jag fortsatt förtroende vid nästa match. Denna gång ingick resultatet i VM * någonstans - jag minns ej var - kanske platsen ej finns kvar. I landet Peru och norr om Callao fanns en liten plats med saltpetergruvor. Det hade inte regnat på 35 år. Ingen hamn.
Säckarna kom med pråm. Runt fartyget simmade sjölejon och tiggde mat. Speldagen kom, transport till "idrottsplatsen " med en lastvagn. Vi var färdigklädda och radade upp oss i väntan på motståndarlaget. Dessa hade väntat bakom ett plank. Nu kom de med trummor, inhemska instrument samt sjungande. Stor publik, ( några tiotal ), jublade med. En stor blå pappskiva med ett gult kors, uppspikat på en trästång, visade att vi inte var de första svenskarna, som spelade boll här. Endast ett fåtal av våra motståndare hade skor, de övriga spelade barfota.
-Detta blir en lätt match, tänkte jag.
Första skottet kom rakt emot mig, i midjehöjd. Träffades i magen, som av en kanonkula. Med bollen mellan händerna raglade jag baklänges. Något nät fanns inte, efter någon meter satt jag mig på ändan, till allas munterhet. Även utespelarna fick bekänna färg för dessa snabba, hårtskjutande gruvarbetare.
I halvlek serverades saft ur stora tillbringare. Törstiga som vi var efter trekvarts spel i 25 graders värme, drack vi med välbehag. Efter ett par stora glas per man, gick det mycket lättare. Många återbesök till saftståndet och munterheten ökade. Resultatet har jag lagt i "glømmebogen". Men återfärden till båten och när vi, vid passerandet av barerna, blev bjudna på saft minns jag.
Detta var min sista medverkan i idrottsliga sammanhang. Inte att förglömma, det enda, jag har gemensamt med utflaggade fartyg, är bekvämlighet.
* Då jag seglade var, det långa uppehåll, i hamnarna.
Minns en gång i Rio. Tre veckor. Därför kunde det ordnas internationella mästerskap. Sjömanskyrkorna var till stor hjälp. Även telegrafister ombord höll i aktiviteter. Rederierna skänkte såväl dräkter som utrustning.
Från läktaren har jag upptäckt, att på sittplats, blir alla bättre spelare.
På Ullevi spelade Kamraterna och MFF. Vid ett skott mot mål, tappade centern skon, som också flög mot målet.
En genuin Kålle sade:
- Det var väl han inte nickade.
|
Michael Lundahl