"Snälla Gud gör så att allt blir helt igen, snälla, snälla du. Jag lovar att vara en snäll flicka resten av mitt liv bara du drar tillbaka tiden en dag och gör allt bra."
Anna stod knästående med knäppta händer lutad över sängen. Rummet var kolsvart och låga röster hördes från dörrspringan där ljuset från hallen sipprade in. Med hårt hopknipna ögon och huvudet lutat mot händerna mumlade Anna ord som ett mantra. "Snälla Gud gör så att allt blir helt igen, snälla, snälla du. Jag lovar att vara en snäll flicka resten av mitt liv bara du drar tillbaka tiden en dag och gör allt bra. Låt lillebror vara bland oss igen, och stoppa den elaka lastbilen som krossade hans huvud. Snälla, snälla du. Det jag ber om är så simpelt för dig." Hon torkade bort tårarna som vätte hennes kinder. Det stack i fötterna som somnat av den obekväma ställningen. Anna lyssnade intensivt om hon kunde urskilja broderns lite gälla röst, men hörde bara föräldrarnas lågmälda prat.
Efter en liten stund knäppte Anna händerna igen och fortsatte sin bön. "Snälla, snälla Gud." Hon drog med handen över den lilla uppnäsan. "Hjälp mig! Mamma och pappa klarar inte heller att vara utan Josef. Vår familj går under." Händerna var så hårt sammanfogade att knogarna vitnade. Anna drog bak det långa ljusa håret som likt broderns var lockigt av naturen och ständigt flydde från gummisnoddar och spännen. "Vem skall jag viska med under täcket på natten om inte Josef finns här, och vår koja i skogen är ju inte klar ännu."
Bilder av livet med brodern passerade som en film framför hennes ögon och genom en gardin av tårar log Anna när hon mindes alla gånger som de busat tillsammans. "Jag älskar ju honom." Hon tittade ut mot de glänsande stjärnorna som syntes på kolsvart himmel. "Han var ju så liten." Hennes röst bar inte och bilden av olyckan hon blivit vittne till exploderade som en storbildsteve framför henne.
Plötsligt knackade det på dörren. "Anna? Hur är det? Vill du inte komma ned till oss? Gumman." De osagda orden svävade i luften mellan dem. "Jag försöker få honom tillbaka, men Gud svarar inte mamma. Varför gör han inte det? Mormor brukar ju säga att han alltid hör oss barn? Jag." Anna tog några djupa andetag innan hon fortsatte. "Jag saknar Josef så mycket. saknar hans glada röst. Mamma varför körde bilen så fort? Om den bromsat tidigare hade jag hunnit få bort Josef. Mamma varför?" Hon sträckte upp armarna mot sin mamma och kröp in i hennes famn med en snyftning.
Eva höll hårt om sin lilla dotter som för bara några timmar sedan fått gå igenom det värsta en människa kan gå igenom. Brodern hade cyklat ut på vägen med sin trehjuling och Anna var springande på väg för att hämta honom när den stora blåa lastbilen kommit runt hörnet i alltför hög fart. Eva hörde fortfarande ljudet av det stora monstrets gnisslande bromsar och skriket från den förtvivlade dottern som stod bara några meter ifrån när det hände.
Eva hade kastat ifrån sig glaset hon hade i handen och rusat ut på gräsmattan med händerna fyllda av skum från disken hon precis hållit på med. Blicken hade i ultrarapid gått från Anna som skrikande stått på trottoaren och den hopknycklade röda metalltingesten som låg bredvid ett klädbylte fullt av blod.
När Eva nådde Anna kastade sig den lilla flickan in i hennes famn och grät hejdlöst. Robert sprang fram till sonen som blivit platt som en pannkaka och knappt såg mänsklig ut längre. Skakande lade han huvudet mot Josefs hjärta som slutat slå, och tittade misstroget mot lastbilschauffören som chockad stod jämte sin bil och stirrade på scenen. "Gör något då människa! Ring ambulansen!"
"Anna. du får inte lägga skulden på dig själv. Mannen i lastbilen hade druckit förstår du, och tänkte inte riktigt på följderna av sin vilda framfart. Han var trött och ville hem. Genvägen genom vårt villaområde skulle ta honom hem till familjen fortare, och." Eva skakade sorgset på huvudet och harklade sig innan hon fortsatte. "Han hann inte bromsa när lillebror kom utfarande."
En låg knackning fick dem att titta upp. "Får jag vara med? Anna älskade, älskade du jag önskar så att du sluppit vara med om det här. Vi får trösta oss med att Josef inte hann lida. Allt gick fort. Ambulansmännen sade att Josef knappt hann se lastbilen innan han somnade in."
Med armarna runt varandra och lilla Anna i famnen tog de sig ned till vardagsrummet och placerade sig i soffan. Tyst med glänsande tårar rinnande på kinderna tog hon emot kärleken de gav, men kände sig tom på känslor.
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
