 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Birgitta Stiefler
publicerad 25 aug 2010 kl. 22.19:
En sekunds omtanke
Behöver vi verkligen ge gott till okända människor som bara råkar passera vår väg någon eller några minuter?
Jag har många gånger funderat över vad jag försökt förmedla till mina barn. Vilka attribut jag tycker är viktiga att ha med sig i livet, men det har inte alltid varit lätt att veta om de kommer att ha någon glädje av dem.
En sak är förmågan att kunna skratta åt sig själv och sina egna misstag och tokigheter. Jag vet att när jag var liten tyckte jag det var väldigt svårt och jag svor inombords när jag tyckte jag gjort bort mig, men sedan jag blev vuxen har jag lärt mig att med självdistans och humor så blir livet lite lättare och mindre dramatiskt.
En annan sak jag försökt förmedla är att göra gott. Det är viktigt att göra det man tycker är rätt så att man med gott samvete kan säga att man gjorde så gott man kunde. Det är inte lätt och jag, precis som alla, faller dit emellanåt. Jag har så många gånger i livet varit med om att jag fått en omtanke och ett vänligt ord när jag som mest behövt det, och jag kan inte nog belysa hur viktigt jag tycker det är med det där leendet som inte kostar något eller blicken som kan få någon annan att bli sedd just den dagen. Det gäller att lyfta blicken och försöka vara närvarande.
Jag kommer ihåg en kille jag dejtade i Stockholm en gång för några år sedan. Vi var ute och gick och en kvinna gick förbi oss. I just det ögonblicket när våra fötter korsade varandras väg såg hon och jag på varandra och log. Mannen ifråga undrade om vi kände varandra men jag sa att jag aldrig sett henne förr. Han undrade om sådant ofta hände för mig och skakade lite på huvudet. "Tja, sa jag, det gäller att hålla huvudet högt och se".
En annan gång träffade jag en gammal kvinna som stoppade mig i farten när jag var på väg från min bil. Hon sa att en vacker kvinna hade en vacker bil. jag hade kunnat ignorera henne då jag hade väldigt bråttom men jag valde att stanna kvar i situationen och samtalet som handlade om hennes förestående 90-års fest. Jag gav henne tid och en hand på hennes axel, och hon gav mig några fina ord på vägen; "Gör dig aldrig av med den kärlek du utstrålar". Jag tänker på de orden orden ibland när livet känns lite motigt.
När jag nu uppfostrar mina barn har jag försökt, mer eller mindre lyckosamt, att visa dem att vi människor ger och tar, och att vi ska försöka ge när vi har energi till det, för det kommer i retur. Inte idag kanske, och inte om en månad, men en dag då vi kanske behöver det so mest.
Min store son blev av med sin mobil på Malmöfestivalen i helgen, men en vänlig man ringde upp min mobil dagen efter och sa att han skulle skicka den. Tyvärr är sonen lite cynisk och trodde inte han skulle skicka den, men idag damp mobilen ner i brevlådan tillsammans med ett dubbeldajm. Vi fick oss båda ett gott skratt och blev glada över omtanken som inte hade behövt visas. Senare under dagen skulle vi köpa en soffa från Blocket till sonen som bara kostade några hundra kronor tillsammans med fyra barstolar och ett bord. Det var en väldigt vänlig yngre man med sin pappa som hjälpte oss att demontera sakerna, och som dessutom gav sonen lite extra på köpet. När jag kom hem skickade jag ett sms till killen och tackade för de fina sakerna och det fina priset. Han svarade med att det var roligt att göra någon glad.
Jag sa till sonen att han kanske skulle skrapa bort lite av sin cynism för dessa två händelser handlade om andra människors omtanke som de inte hade behövt ge till någon vilt främmande som min son. Nu när kvällen är till ända och kanelbullarna är rykande varma så kan jag inte låta bli att le för mig själv. Jag tror faktiskt att jag gjort rätt när jag försöker lära mina barn att ge av sig själv när de har förmågan, att vara närvarande och ge en stunds omtanke.
Låter jag naiv? Kanske, och det är det jag oroat mig för, men jag tror ändå på godheten, även mot okända människor som vi egentligen inte behöver bry oss om.
|
