 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Karin Alfsdotter
publicerad 18 dec 2006 kl. 23.03:
En resa på asfalt - del 1
Inlindad i den japanska morgonrocken, med benen uppdragna på den svalkande diskbänken, sökte jag skugga i det halvöppna köksfönstret.
Det skulle bli en hemmasommar, det var den skrala sanningen. En sommar utan resor, eftersom ekonomin inte tillät mer än ärtsoppa och möjligen några dagsturer med Vaxholmsbåtarna. Mina "vänner" hade sommaren utstakad.
"Oj, vad tråkigt att du har blivit singel igen. Tyvärr, men vi har ju inte så mycket plats i sommar-stugan, annars hade du kanske kunnat komma förbi någon dag". Den här sommaren orkade jag inte anstränga mig. Orkade inte känna mig som en gäst eller låtsas vara "Nanny" till första barnet. Orkade inte. Chet Baker spelade ur min klockradio "...there will be other lips that I will kiss..."
Blicken gled ut över gatan. Antikaffären på andra sidan hade just öppnat. Allan med ärret brukade spela saxofon i butiken på vintrarna. Sommaren hade han vett att tillbringa i Frankrike för att skaffa nya antikviteter till vintern. Och nya minnen. Förra året hette kärleken Thierry och var 18 år yngre än Allan. Bilderna han visade mig, av den brunögde pojken med läppar som små franska geléhallon och en förförisk utstrålning, hade gjort mig generad, om jag mött hans blick i verkligheten. I mitt inre fick jag alltid känslan av att Allan var som Gustav von Aschenbach ur "Döden i Venedig", att hans romanser pågick från ett behörigt avstånd. Annars var det svårt för mig att förstå hur dessa unga pojkar kunde bli förälskade i Allans ärriga ansikte. Den typ av ärr som gör att folk inte vågar fråga vad som orsakat dem, utan direkt ser en fasansfull olycka framför sig. Det var min inre svartsjuka som talade. Varför hittade andra rätt i kärlekens tröttsamma labyrint, men inte jag? Varför gick jag hela tiden vilse? Varför följde jag irrbloss och tomtebloss, istället för det rätta ljuset? Nu arbetade i alla fall en smal, rödhårig man i butiken över sommaren. Antagligen någon av Allans "vänner", som inte var det minsta intresserad av kvinnor. Alltid samma sak.
En krokig varelse passerade butikens skyltfönster. En späd gestalt med rullator. Iklädd mörkblå dunjacka som släpade i marken och en röd halsduk, noga lindad flera varv runt halsen. Termometern visade 26 grader i skuggan. Varelsen promenerade med långsamt hasande steg på solsidan. Håret var vitt och axellångt och händerna höll löst runt rullatorns handtag, något mjukt men ändå precist i greppet. Det var svårt att se om det var en man eller en kvinna. Dunjackan täckte dess rygg, men det såg ut som en puckel mellan skulderbladen. Den typ av utbuktning som uppstår när gamla människor har gått böjda för länge. När de förvandlats till vindpinade blåstallar istället för människor av kött och blod. Han, hon eller det, skulle inte klara sig länge i värmen. En ilning av empati kittlade till i magen. Stackars ensamma människor, som inte förstår om det är sommar eller vinter. Stackars människor, som måste hasa sig fram på gatorna nästan osynliga inför omvärlden. Hemtjänst kunde väl handla åt honom. Telefonen ringde. Och jag hoppade ner från diskbänken med en förväntan om att det kanske ändå fanns en vän som också skulle tillbringa sommaren i Stockholm.
Det var Jenny. Hon var min bästa vän innan Alex kom in i bilden. Vi var varandras terapeuter, sparringpartners och systrar, som tipsade varandra om var livet, killarna och spänningen fanns. Sen blev hon tillsammans med Alex, och det som vi tidigare kallade vänskap bleknade bort i några outtalade regler "ja, du är bjuden om någon av Alex singelkompisar kommer" eller "ja, vi kan umgås när Alex är upptagen". Outtalat, men ändå påtagligt. Det var emot min stolthet att säga "ja". Att ställa upp, bara för att det fanns en liten lucka av ensamhet i Jennys liv. En lucka som jag upplevde varje dag, men var för ärlig för att fylla med pojkvänner jag inte älskade.
- Okej, vi ses i Vasaparken om en timme, hörde jag mig själv säga.
- Va kul, jag tar med en Coca cola och några kanelbullar, svarade Jenny.
Duscha och klä på mig tog inte mer än 15 minuter. Jag gick ner till farbror Rex, som väntade i cykelrummet. Egentligen var farbror Rex en damcykel, men eftersom han var svart och "Rex" betyder "kung" på latin, så kändes det alltid som en "han" snarare än en "hon". Han hade dessutom varit mig trogen i över fem år. Det längsta förhållandet i mitt liv, även om det var mer intensivt och passionerat under sommarhalvåret. Stödet till en röd Mountain bike hade trasslat in sig i ekrarna och när jag, efter mycket möda, äntligen lyckades backa ut farbror Rex på trottoaren upptäckte jag att årets första punktering behövde lagas. Suck och stön. Varför just idag?
Jag var visserligen ute i god tid, som tur var, och skulle både hinna lämna Rex till cykeldoktorn och ta bussen till Vasaparken utan problem.
Sommarsolen skapade starkt lysande färger och kontraster. En gul värme. Jag ledde Rex längs gatan och svängde höger vid den gamla rivningstomten. Gräset hade växt sig högt och grafittimålarna hade gjort sitt för att förvandla betongen till konst. Den rosa sprayfärgen mot det fosforiskt lysande gröna gräset gav en ny estetisk dimension till rivningstomten. Bland de rostiga tunnorna, betongen, stålvajrarna och annat skräp fick jag syn på en herrsko som stack upp ur en skräphög. Rörde den på sig? Jag stannade på trottoaren.
Skon rörde helt klart på sig! Det kunde vara en katt eller en stor råtta, som rotade bland skräpet. Men en harkling hördes från platsen.
- Hallå, ropade jag.
- Hallå, halloa, viskade en skrovlig röst från högen.
- Behöver du hjälp, ropade jag.
- Hallå, halloa, pep rösten igen.
Det kanske var ett fyllo eller en narkoman som hade somnat på fel ställe.
Säkrast att hålla lite avstånd. När jag gick runt betongblocket framför skräphögen fick jag syn på rullatorn. Den låg omkullvält på marken med båda gummihjulen snurrandes i luften. Under den, stack en blå dunjacka fram, som låg uppknäppt uöver en tilltufsad människa. Hans näsa var stor och krokig, huden vitblek och genomskinlig, medan ögonen såg på mig med en lurig och klarblå blick. Det var en man.
- Jag måste ha halkat på ett isblock, sa han. Jag tyckte att det kom en isbjörn och ville gärna ta skydd men ett rackarns isblock kom i vägen, förargligt, han log mot mig.
Han verkade oskadd, men senil som en Guppyfisk. Halsduken, som troligen var stickad på 40-talet, låg under hans hjässa och hade lyckligtvis dämpat fallet. Jag reste rullatorn och flyttade den till ett plant område. Den gamle mannen följde mig med blicken.
- Har du ont i kroppen?, frågade jag.
- Nej då, nej då. Så snart jag är på benen är allt som det ska.
Jag tog tag i hans, till den lilla kroppen, oproportionerligt stora händer och hjälpte honom långsamt fram till rullatorn. Benen vek sig under honom och han satte sig pladask på gräset.
- Oj, vad det snurrar i huvudet, stönade han.
Solen lös genom de tunna hårstråna på hans huvud och jag insåg att han måste lida av vätskebrist. En ung man med två matkassar passerade oss på gatan.
- Hallå, har du något att dricka? ropade jag.
- Mannen här håller på att svimma, fortsatte jag.
Han kom till undsättning med en Mer apelsin. Den gamle stoppade in sugröret i munnen, som inte verkade innehålla fler än högst fyra tänder.
- Gott, sa han och log. Ni är fina människor och det här är ett trevligt kalas, men nu är det dags för mig att gå hem.
Han reste sig från gräset och vinglade fram till rullatorn.
- Vänta jag hjälper dig, sa jag.
Jag försökte få av honom dunjackan vilket han protesterade mot.
- Du är galen flicka, jag fryser ihjäl, sa han med övertygelse.
Det visade sig att han bodde i hörnet vid Jourlivs, bara några portar ifrån min egen. Promenaden var inte särskilt lång, men segdraget långsam. Den gamle mannen verkade inte det minsta besvärad av tempot. Jag gick tålmodigt bredvid honom, då och då stannade han till och log mot mig. Han sa inget, men det fanns ändå en stark närvaro mellan oss. Inte som med många gamla människor där man kan känna att det inte finns någon hemma, att livsanden har lämnat kroppen.
Forstättning i del 2.
|
