I samma ögonblick som min nioåriga systerdotter Signe sagt orden fick jag en vision för mina ögon om hur den kunde se ut. En sida där barn och ungdomar kunde skicka in det de plitat ihop på sina datorer. Ett ställe där de kunde hitta tips och hjälp med det de inte kunde.
Visst kan de hitta det de söker på internet, men tanken var att barnen skulle få allt serverat på silverbricka, för att sporra dem att skriva. Hemsidan som jag ville skapa skulle vara en bro till författande. En sorts plattform som hade varit en omöjlighet när jag var liten, eftersom dataåldern startade långt senare.
Jag började sökandet så fort jag kom innanför dörrarna därhemma och brydde mig inte om att packa upp väskan jag haft med mig till min syster. Ivrigt googlade jag sida efter sida och skrev ordentligt upp vad jag funnit. Nästa dag när jag var på ICA och handlade stod den bara där. Någon hade placerat en tjock tidning som handlade om hur man startar och sköter en hemsida bland alla andra tidningar, och det liksom lyste om den, som om den kallade på min uppmärksamhet.
Några timmar senare hade jag fått lite mer kött på benen och köpte min första domän någonsin.
Namnet på sidan hade jag sett i eldskrift samma dag som visionen kom för mig: www.skrivarungar.sewww.skrivarungar.se. Det var mitt nya livsprojekt som förhoppningsvis skulle ge resultat.
Mitt första webbhotell var schyssta nog att återlämna pengarna eftersom jag inte på något vis kunde få ihop min hemsida. Efter ett mejl till dem om att få pengarna åter fortsatte jag oförtrutet mitt letande efter ett bra webbhotell som dessutom skulle hjälpa mig att skapa hemsidan.
Efter en veckas googlande hade jag fixat ett billigt och bra hotell och flyttade över min domän.
Nu började det roliga. Skapandet, och letandet efter sidor för barn och ungdomar, sökandet efter fina foton. Min vision stakade sig framåt mot målet...
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
