SEX & KÄRLEK
Artikel av Ann Velin publicerad 23 jun 2011 kl. 06.00:

Ann Velin

En partner räcker för mig

Jag brukade se upp till dem. De som kunde låta sina partners vara intima med andra utan att tappa bort kärleken till varandra. Ett tag hade jag till och med lite dåligt samvete för att jag inte kunde vara sån själv.
Älskade jag verkligen min partner då, eller handlade det bara om kontrollbehov?

Men sedan insåg jag slutligen att öppna förhållanden inte är till för alla. Om jag älskar någon så är den personen fullt tillräcklig för mig, tanken på att hoppa i säng med någon annan existerar inte och jag skulle bli väldigt ledsen om min partner inte kände likadant.

För några dagar sedan deltog jag i en intressant diskussion om hippies på 60-talet. Love, peace and understanding. Om man sårar sin partner, är det kärlek då? Är fred något man uppnår när man ligger med sin kompis flickvän? Och innefattar inte förståelsen andras känslor?

Fast det var ju inte bara den typen av romantik som flödade omkring under detta årtionde. Något säger mig att tanken på att få ligga med allt och alla kan ha haft något med vissa, numera olagliga, substanser att göra också.

Idag verkar idén om öppna förhållanden vara vanligast i "andliga" kretsar, där det mer eller mindre ses som en kamp mot egot, något som i sin tur gör att man kommer närmare Gud. Den kampen har jag aldrig förstått mig på, eftersom vår överlevnad i sig är beroende av det så kallade egot. Fast det är en annan diskussion. En lång diskussion.

Många använder sig av argumentet att människan inte är monogam av naturen och menar att det är något vi utvecklat med tiden, kulturen, samhällsstrukturen etcetera. När människor argumenterar för vad som är naturligt och inte så hänvisar de ofta till stenåldern, oavsett om det handlar om naturlig föda, naturliga könsroller eller något annat naturligt (?). Lustigt nog har forskare hittat många fynd som tyder på att människan var monogam även på stenåldersstadiet. Fast som vanligt så köper folk enbart argumenten som stärker det som de redan har bestämt sig för att tro på.

Men visst, det har förekommit månggifte förr i tiden också. Både inom patriarkat och matriarkat. Fast det har då, föga förvånande, bara inbegripit ena parten... vilket det fortfarande gör i vissa religioner.

Det är många som säger att de har ett lyckat öppet förhållande. Men när man lär känna dem lite bättre, gräver lite djupare, så märker man alltför ofta att någon av dem inte trivs med situationen, utan bara står ut med den för att de är så hopplöst förälskade och rädda för att förlora sin partner. Så de håller god min utåt, för sin familj, för bekanta, för vänner och för sin partner. Till och med i de stunder när de vet om att han eller hon är med någon annan.

För mig låter det inte bara destruktivt, det låter som ren tortyr. Ibland som något man till och med skulle kunna jämföra med fysisk misshandel, särskilt när partnern säger att det är ett villkoret för att han eller hon över huvud taget ska vilja ha ett förhållande. Det är bara det att blåmärken syns på utsidan.

Jag säger inte att polygami måste vara fel, onaturligt eller respektlöst, jag säger bara att det inte är rätt för alla. Och att jag inte köper argumentet om att det handlar om en mer "äkta" kärlek eller att vi som faktiskt vill hålla oss till en partner har ett större ego eller ett osunt kontrollbehov.