Skriv idag om: Sverige och korruption | Löfvéns riksdagsutanförskap | Kärnkraftssäkerheten i Sverige Börja här!
SEX & KÄRLEK
Artikel
av Eva Råberg
publicerad 8 okt 2002 kl. 17.36:
En parhästs försvarstal
Jag och min sambo lever egentligen ett ganska tråkigt liv. Vi går jämt till samma ställen när vi går ut och faktum är att vi tillbringar många helgkvällar i hemmets lugna vrå.
Samtidigt har det aldrig varit så rätt att vara singel som det är nu. Serier som Vänner och Sex And the City har bearbetat våra hångelsugna psyken under ett antal TV-säsonger och övertygat oss om att det enda rätta är att vara stolt singel. Ensam är stark! Men vi andra då? Vi som snart sitter där med villa, V70 och en golden retriver som kommer när man ropar. Vi som vågar leva med insikten om att singellivets glada dagar med spänning och ragg troligen är över för gott. Är det inte vi, parhästarna som travar fram på svenssonlivets utstakade svenssonväg, som borde vara stolta. Är inte vi de sanna hjältarna? Så varför finns det då inga hippa tv-serier om söndagsutflykter till IKEA?
En berättigad fråga är vad vi egentligen har att bli avundade för. Vad finns det i våra liv med parmiddagar och tjafs om uppfällda toalettsitsar som en fri singel kan tråna efter? När fler lördagskvällar tillbringas hemma i soffan, medan Lasse Kronér vänder på nummerskyltar, än ute på ett trångt och svettigt dansgolv omringad av snygga singlar, kan man inte annat än förstå de som hyllar singellivet. Jag skulle ju kunna sitta och förfesta med mina singelvänninor för att sedan gå till en hip nattklubb och festa loss hela natten. Istället stannar jag hemma och om vi känner oss riktigt "crazy" öppnar vi till och med en flaska vin. Vi fortsätter enträget vårt inramade trista parliv trots att Sarah Jessica Parkers rollfigur gör allt för att övertyga oss om singellivets alla fördelar. Så varför ens försöka försvara ett sådant leverne?
Det var ett antal år sedan jag var singel men jag minns fortfarande alla långa tråkiga höstkvällar när det enda som höll mig sällskap i soffan var repriserna av Melrose Place. Jag har heller inte glömt otaliga söndagseftermiddagar där jag strök runt telefonen som katten runt het gröt, undrande när Han skulle ringa. Ibland kom till slut den efterlängtade ringsignalen, ibland gick jag till skolan måndagen efter att ännu en gång ha förbannat alla av manligt kön. Vad är det med killar och deras "Jag ringer dig!"? Jag citerar Chandler i Vänner: "This was great! Let's do it again! I'll call you". Ja, när det fryser i helvetet och grisar flyger.
Singellivets glada kvällar på krogen slutade således ofta i besvikelse och löfte om livslång avhållsamhet, som varade lagom till nästa helg. Det fanns dock de som faktiskt lyfte luren och ringde men det som då resulterade i en söndagsfika visade sig vara ganska jobbigt. En kopp Earl Grey senare kom man fram till samma slutsats som så många gånger förr, att jag och drömkillen från lördagen kanske inte hade så mycket gemensamt trots allt. Slutsatsen var att när väl det där efterlängtade telefonsamtalet kom och man hade sin date som i en liten ask var det inte lika spännande längre och han var sällan intressant nog för att väga upp saknaden av spänning. Så det var bara att börja om igen. Gör om, gör rätt, gör riktigt.
En dag stämde dock den där söndagsfikan, även om det var en fredagsfika just i mitt fall. Men nu när jag till slut hittat min drömprins, en biolog med sjukligt intresse för datorer och som rakar sig alldeles för sällan, är jag mer tillfreds med livet nu? Nu kan jag inte längre själv bestämma vad jag ska se på TV eller vad lyssna på för musik. Ibland går jag med på att laga pasta fast jag egentligen är mer sugen på fisk, ibland säger jag att det är okej att vi tittar på nyheterna fast jag hellre vill se dokumentären på andra kanalen. När jag var singel kunde jag laga vilken mat jag ville samtidigt som jag hade full kontroll över både TV och stereo.
Jag har förlorat min diktatoriska makt över både köket och fjärrkontrollen. Är detta en makt jag klarar mig utan? Kan jag med gott mod leva med insikten om att jag aldrig mer kommer att sitta där en söndageftermiddag och vänta på telefonsamtalet eller kommer gräset återigen att bli grönare på adnra sidan? När mina tjejkompisar drar helgens roliga festhändelser, kan jag då med stolthet berätta om min mysiga hemmakväll?
För några är detta säkert frågor de aldrig ärligt kommer att kunna svara "ja" på och kanske är det en sund inställning. Men när jag tittar på min drömprins när han sitter orakad framför datorn en lördagkväll inser jag att jag inte behöver vare sig fjärrkontroller eller häftiga helgminnen, i min orakade biolog har jag allt jag nånsin kan önska mig. Så slänger mig med gott mod i soffan och zappar över till Lasse Kronér.
Eva Råberg, parhäst
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
