 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Jörgen Ekström
publicerad 13 apr 2006 kl. 19.17:
En panelhönas sista dans
("det finns ett helvete att vara ensam och ett himmelrike - att kunna vara det")
- Paul Bjerre.
En panelhönas sista dans.
En familjetradition upprepas.
Det var mörkt den kvällen, så mörkt att inte ens månskenet
hindrade mig ifrån att se stjärnorna.
Det var den sista festen i gymnasiet.
I aulan - musiken flödade.
Hon stog där som vanligt, min bänkkamrat.
Uppressad emot panelen.
Hon såg sin gamla pojkvän - hans armar runt en flickas hals.
Jag kom med min flickvän. Vi dansade.
Presentation av min vän :
Femmor i alla ämnen.
Hennes anteckningar till stor hjälp.
Fager - nej verkligen inte !
En godhjärtad flicka - absolut.
I ämnet kärlek - betyg 1.
Musiken tystnade - jag gick till min vän :
- Allt okej ?
- Visst - ett snett leende.
Hon såg föraktfull ut.
Hennes blod kokade av begär.
Jag såg det i hennes ögon - kärleksfeber.
Discobollsreflexer passerade över hennes hud.
Som små rektangulära moln de for iväg.
Gömnda i dessa moln - röda ord skrek - Jag brinner.
Hon hoppades inte längre, men de flög i alla fall.
-Glöm honom !
-Inget svar, bara en liten fot som osynligt höll takten.
Min flickvän drog ut mig ut på dansgolvet.
Vi dansade - men en oförstålig oro växte inom mig.
Sedan hennes pojkvän gick sin väg.
En frusen flicka.
Hon tog varje dag en promenad i ett motionsspår - andades grå luft i solsken.
Där fanns ett träd(numera nedsågat), högt upp ett ljusblått rep.
Hon brukade stanna till där, tänka -sedan gå förbi.
För några år sedan:
Hennes far stilla och tyst vandrade ut - sjönk igenom en månskensspegel.
Bara en lite störning i spegeln, sedan blev den hel igen.
Alla hans fickor fulla med stenar. Han befriade sig själv.
Hon var pappas flicka i alla avseenden.
Jag bjöd upp henne - den enda hon dansade med sedan,
pojkvännen lämnat henne.
Hon såg mig inte.
Hennes blick flackade runt - sökte.
Men han fanns inte där.
Den sista dansen spelades.
Jag dansade med min flickvän.
Mot panelen - en stenstod.
Jag fick hennes sista dans.
I hennes ögon - nu uppgivenhet.
Där fanns också lättnad. Hon var mätt nu.
Hon hade ätit upp all ensamhet.
Jag vinkade.
Ett svagt leende fick.
Hon gick inte hem den kvällen.
Månen hade gått i moln. Ett nattsvart mörker.
Ett floruserande motionsspår.
Det lös som gnistrande diamanter.
Gruset krasade under hennes skor.
Hon var inte ledsen längre, gick med stolta steg.
Hon kom fram till sitt träd.
Stilla det hängde där - befrielsens rep.
Denna gång gick hon inte förbi.
Jag kände ett hugg i magen.
I övergångsögonblicket en tanke sändes ut:
Din bänkkamrat finns inte mer.
|
