 |
KULTUR & NÖJE
Artikel
av Stefan Whilde
publicerad 26 jun 2008 kl. 13.56:
En naken man i ett fönster
Det här är människans litenhet, hur hon krymper sig i sitt eget universum. Mattias Lindgren gör en Slas, en Strindberg, en Gunnar Blå, en Lindgren i sin imponerande debut.
I Mattias Lindgrens förtätade debutroman Peneplanet får en uppslagen pornografisk tidning symbolisera ensamheten och avståndet mellan människor. En man som verkar lida av sociala fobier befinner sig i en lägenhet med fönster ut mot gården. Han heter Mattias Lindgren och är en observatör utan vänner och mänskliga kontakter. I ett av fönsterna mitt emot står en annan man, naken förutom pälsen han svept sig i. Ibland får pälsmannen besök av en kvinna som också är naken, med ett kors mellan brösten.
På en av sina sällsynta utomhusvistelser möter Mattias en dam. Damen bor i kvarteret. Hon är pratsam och bjuder hem Mattias. I samma ögonblick som han tackar ja rubbas balansen.
Peneplanet är en flack och horisontell erosionsyta som har eroderats ner av vind och vatten. I Sverige finns prekambriska peneplanet, flacka urbergsytor, lite varstans. Och det är just en sådan, en flack yta, en glänta i en dunge, någonstans att vila, som Mattias tillåter sig att längta efter. Men det sker ett inbrott i hans lägenhet, eller ett intrång, en inryckning. Tjuven har stannat kvar och gjort sig hemmastadd. Han påstår sig vara Mattias son. Och damen ligger där naken efter ett samlag. Och mannen i päls är borta.
Lindgren, född 1979 i Örebro, uppväxt i Umeå och bosatt i Göteborg, imponerar stort när han gestaltar en man med maniskt kontrollbehov och en sorg som verkligen är där, helt uppenbar, trots att den aldrig egentligen berörs. Det här är människans litenhet, hur hon krymper sig i sitt eget universum, hur hon resignerar men ändå klamrar sig fast vid det sista hoppet, hur hon söker tröst i fakta när själen slocknat.
Stämningen i Peneplanet påminner om den i Gunnar Blås romaner och noveller, men Lindgren använder sig inte av Blås övernaturligt häftiga sexualförlopp. Och medan Blå piskar upp handlingen med hjälp av en eskalerande och halsbrytande fantasi håller Lindgren läsaren på halster med ett smygande vardagsvansinne.
Peneplanets ofta träffsäkert torra dialog får mig att tänka på en annan favorit, den avlidne Slas. Men medan Slas var förbannad och använde ilskan kreativt låter Lindgren naturalismens form bli ett slags stämningsförhöjande mur runt berättelsen. Strindberg gjorde samma sak i ”I havsbandet”. Lindgren är faktiskt inte långt efter.
Författare: Mattias Lindgren
Titel: Peneplanet
Förlag: h:ström – Text & Kultur
Utgivning: Maj/juni 2008
|
