Vi dansar sakta tätt intill varandra på det trånga golvet i den nattöppna klubben, som ligger två hus ifrån strippklubben där affischer på mig i helfigur pryder entrén. Men klockan är tre på natten nu, och jag är ledig.
Ledig att göra vad? Sova är inte att tänka på förrän många timmar senare. Den Käre är så stor och så lång; jag når honom bara till bröstkorgen. Han påstod sig inte kunna dansa, men jag insisterade med orden: "Du dansar ju med miss Monja. Kom nu."
Melodin jag fastnat för spelas igen och igen:
You don't have to say you love me Just be close at hand You don't have to stay forever I will understand
Nej, du behöver inte lova att stanna för evigt. Bara du finns till hands just nu. "Imorgon" finns inte. Jag är den första att förstå hur du menar om du går, för jag känner likadant. Vart ska vi ta vägen? Hur ska vi kunna fortsätta efter detta? Ska vi gå skilda vägar nu? För vi är ju så väldigt olika.
Left alone with just a memory Life seems dead and so unreal
Ja, minnet gör så fasansfullt ont att vi inte orkar bära det ensamma. Inte ännu. Det hela känns verkligen helt dött och overkligt, jag kunde ha skrivit den där texten själv.
Kan vi leva vidare sida vid sida med våra självanklagelser och våra ömsesidiga anklagelser mot varandra? "Du ville bo där - jag ville inte. Varför fick hon vara ensam därute? - Ja men du var ju där ute? - Men jag trodde att hon gått in med dig."
Och så det hela om igen, och om igen. Den där flytvästen som jag insisterat på och som givit mig den falska känslan av säkerhet som indirekt blev hennes död. Mitt fel. Bara mitt fel.
All that's left is loneliness There's nothing left to feel
För sent. Allt som finns kvar är verkligen den förlamande ensamheten och den totala avsaknaden av känslor. Allt är borta nu. Men vi dansar och vi dansar och lånar varandras värme. Bussen vi bor i finns inte långt borta, men de sömnlösa gryningstimmarna kan vänta ännu en stund. Musiken känns som en snuttefilt; den lägger sig värmande över våra djupfrysta själar.
Believe me, believe me I can't help but love you But believe me, I'll never tie you down
Visst tror vi ännu på varandra. Vi ville bara så olika saker med livet, och nu vet ingen av oss vad vi vill längre. Jag vet bara en sak - aldrig mera ska jag låta mig försättas i en livssituation av beroende. Härifrån och framåt ska jag ta mina egna beslut. Försörja mig själv. Ändra på spelreglerna. För jag har inte velat leva det liv jag levt, trots all kärlek ni gav mig.
Är det därför jag känner skulden så tung? För att jag innerst inne inte vill tillbaka till det livet så länge jag andas?
Men jag ville ju att barnet skulle varit med oss när vi ändrade våra liv. Jag ville aldrig detta.
Don't you know that now you're gone And I'm left here all alone Now I have to follow you And beg you to come home
Är det så du känner? Följer du efter mig bara för att be mig komma tillbaka hem igen? I så fall måste jag göra dig väldigt illa. För ditt "hemma" var aldrig hemma för mig.
Jag är miss Monja nu och hon har en del att kämpa sig igenom. Man gör inte automatiskt karriär som strippa på kontinenten, när ens enda meriter är att ha varit en ung mamma. Konkurrensen är hård, branchen är stentuff och det finns en hel värld av saker jag måste ta reda på och lära mig, och det genast.
Även om bussen ger tak över huvudet måste livet så småningom flytta fokus från kaos till struktur. Miss Monja måste göra sig själv ekonomiskt oberoende, först av allting. Och nu när sorgen och chocken djupfryst alla känslor är logiken det enda som fungerar. Monja kommer att använda sig av den.
Min Käre och jag själv, kommer vi att kunna fortsätta att leva tillsammans? Kommer vi någonsin att få uppleva detta fantastiska med ett barn igen? Ingen av oss vet, men vi kan fortsätta att dansa och låta den mjuka rösten trösta oss i ett försök att lindra varandras sorg.
Believe me, believe me
Ett långt liv senare sitter jag vid det stora bordet och njuter av de stojande barnen som firar en 9-årsdag. Den Käre sitter bredvid mig, och jag slogs av förfäran då han hjälptes in av de två stora killarna förut; så liten och skör han verkar nu. Sjukdom och hög ålder har förvandlat min urstarke Käre till en helt annan människa. Utanpå. Men de blå ögonen fångar mig fortfarande i andlös kärlek när jag möter dem.
Av de sju stojande barnen är jag farmor till tre och mormor till tre - det sjunde är en ren bonus.
Jag lägger min hand över Den Käres när jag plötsligt hör en bekant melodi strömma ut ur sonens högteknologiska spelmaskin. En melodi från ett annat liv, och en gång vår egen tröstesång. En sång från en tid för mycket, mycket längesedan, då vi inte kunnat drömma om så många år tillsammans, dessa barn och ännu mindre om alla dessa barnbarn, ett fulländat underverk var och en av dem. Och de är våra.
Jag ser in i hans älskade ögon och inser att även han hört och att han minns. Jag blir varm av glädje; han har glömt så mycket numera. Men inte den här sången.
Elvis är enligt min mening den som sjunger den bäst.
You don't have to say you love me Just be close at hand You don't have to stay forever I will understand Believe me, believe me I cant help but love you But believe me, I'll never tie you down
Sunny Börjesson, rik!!
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
