 |
LITTERATUR & POESI
Artikel
av Anitha Östlund
publicerad 6 dec 2011 kl. 01.22:
En mammas drömpryl?
Munnarna rör sig, men inga ljud hörs. De gestikulerar och ser ledsna ut så hon trycker på den blåa knappen igen, och de återfår sina röster.
"Vad jag önskar är en, en" Maria drar efter andan och Mikael ser munnen bli till ett rakt streck. "En magisk manick som gör att jag kan styra barnen, eller i alla fall tygla dem."
Hon drar några snabba streck på papperet framför sig och skuggar vissa delar så att Mikael skall förstå vad hon menar.
"En fjärrkontroll?" säger han och har svårt för att stoppa skrattet som pyser ut i mungipan. "Älskade Maria, du behöver lite semester. Något sådant existerar inte. Kom nu så lägger vi oss och myser, passar på när barnen tittar på Bolibompa."
Mikael ligger snart och snarkar och Maria trummar på magen med händerna i brist på annat.
Utanför fönstret är det mörkt, och hon hör att barnen fortfarande tittar på teven. Lilla Markus hojtar något, och Maria tänker precis stiga upp när något trycker tillbaka henne i sängen.
"Du har en önskan", säger någon, och hon sträcker handen mot strömbrytaren, men stoppas av en varm handske. "En är okej, två är för mycket så slösa inte bort den."
Maria ligger blickstilla i sängen, och ser siluetten av något i fotänden. Hon urskiljer varelsens armar och känner doften av citrus.
"Om jag ger dig verktyget, lovar du att använda det väl?" Rösten är lite skrovlig, och verkar vara van att beordra. Den verkar vandra runt i rummet, men hon ser inte varelsen röra sig.
När Maria känner en hand treva över hennes reagerar hon med att trycka sig mot huvudänden av sängen. Rädd, men samtidigt nyfiken.
"Vem, vem, vem är du?"
"Ingen eller någon", säger rösten tätt intill hennes kind. "Du önskar något så starkt att jag kommer till din hjälp. Men" Han tystnar och Maria anar ett stort gråsilvrigt moln som svävar i luften. "Använder du den fel försvinner kraften."
Maria darrar, och en rännil av svett rinner längs ryggraden när hon viskar: "Jag lovar."
"Nå, då så - tryck på den blåa om barnen skriker, och på den röda knappen när du vill att en vägg skall finnas mellan dem om de slåss, och slutligen," varelsen förflyttar sig till golvets mitt under molnet som nu lösts upp. "Tryck på den gula om du vill att barnen skall sova. Men," han tystnar och ett par gulskimrande ögon lyser i mörkret. "Missbruka dem inte. Barn behöver höra sagor innan de somnar, och ibland kan det vara skönt att skrika av sig."
Taklampan tänds och lilla Markus kommer gråtandes in i rummet med snabba steg.
"Mamma, Lisa slåss och Andreas med. Kom."
Han böjer sig ned mot golvet och plockar upp en tv-kontroll.
Maria nästan sliter den från honom, och drar med Markus ut i vardagsrummet där tvillingarna som vanligt slåss.
Hon öppnar munnen för att skrika på dem, och låter fingret snudda vid den röda och den blåa knappen.
Mellan barnen dras plötsligt en genomskinlig vägg, och de tittar chockade på mamman.
Maria ler och trycker på knapparna igen, varvid väggen upplöser sig själv.
"Vad är det?" säger Elin.
"Ärligt talat vet jag inte hur det gick till, men ni kanske borde lugna ned er lite. Till och med spökena tycker att ni bråkar för mycket."
Maria ler nöjt, och gömmer kontrollen i fickan på klänningen.
Mikael vaknar av tumultet och skrattar när barnen berättar om väggen.
"Ni har alldeles för mycket fantasi."
Dagen går och efter att tvillingarna käbblat i en kvart vid köksbordet om en sax trycker Maria på den blåa knappen och tar bort rösterna på barnen. Munnarna rör sig, men inga ljud hörs. De gestikulerar och ser ledsna ut så hon trycker på den blåa knappen igen, och de återfår sina röster.
Nu är de rädda och går till sina respektive sovrum.
Veckorna går och den hemliga kontrollen gör att lugnet lägger sig över huset. Varje kväll lägger de barnen, och läser en saga, sedan sover allihop sött tills morgonens kvittrande väcker dem.
Med tiden inser tvillingarna att de kan ha det riktigt roligt tillsammans, och lilla Markus får ofta vara med dem. Maria inviger Mikael i hemligheten.
En kväll skall föräldrarna på fest, och är försenade.
"Snälla mamma, läs en saga - bara en liten en, snälla."
Lisa ber så bevekande att Maria sätter sig med boken på sängkanten och börjar läsa.
"Det var en gång en jätte som hette Storklas. Han var kung över -"
Mikael kommer in i barnens rum och pussar dem en efter en på kinden. I handen har han fjärrkontrollen.
"Godnatt mina små änglar, vi syns imorgon", säger han och trycker på den blåa knappen just i samma ögonblick som Markus besviket skriker: "Nej."
Lisa och Andreas fastnar också i ett besviket uttryck, och ögonen är blanka av tårar.
Mikael tittar nöjt på scenen, och tar tag i Marias hand.
"Kom nu älskling, fjärrkontrollen har fixat det åt oss. Sagan kan du läsa imorgon."
När de kommer hem några timmar senare sitter barnen fortfarande fast i samma stela position. Maria trycker frenetiskt på den blåa knappen, och snyftar.
Markus skakar på huvudet och jublar då hon släppt honom fri, men något är fel märker Maria och sätter sig på knä framför honom.
Hon lägger barnen i sängen, men blir inte kvitt känslan av att något felas.
På natten väcks hon av en tordönsröst. "Du svek! Du svek dina barn!"
Maria tittar runt i rummet, men ser ingen.
"Du lämnade det mest värdefulla du har. Tänk om det hade börjat brinna?" Varelsen rör sig runt, runt i cirklar. Hon hör ett släpande ljud, men vågar inte sätta sig upp.
"Var det inte bra att de tystnade då de skrek? Eller att väggen gled upp mellan dem då de slogs. Var det inte nog? Varför skaffar ni barn om de inte får ta plats?"
Maria skäms och är rädd.
"Jag, jag, jag försökte säga ifrån, men min man, han," säger hon lågt
"Skyll inte ifrån dig", viskar rösten i hennes öra. "Dina barn är gjorda av ert blod, tätt sammansatta celler som härstammar från er. Långa spiralformade dna:n som skapats av dig och din man."
"Snälla du, ta inte ifrån mig" viskar Maria och sträcker sig mot fjärrkontrollen som ligger på golvet vid sängen. "Jag har fått ett helt nytt liv."
"Jag sade ju till dig att inte använda den fel. Nu tar jag tillbaka all magisk kraft och lämnar dig."
Maria grät sig till sömns, och vaknade på morgonen av höga skrik från köket.
Med kontrollen i handen gick hon dit ut, och tryckte lojt på den blåa knappen men inget händer. Maria trycker igen, och igen, och igen. Inget resultat.
|
