Det hävdas ofta från vänsterhåll att liberal inte är tillräckligt medkännande. Att en del (eller alla) människor inte kan hantera friheten och att liberaler struntar i dessa människor.
Anledningen till att den här kritiken uppkommer är att en del liberaler har en vision där friheten är slutmålet och det som friheten resulterar i med andra ord per definition är rätt. Den här inställningen leder, precis som liberalismens belackare så gärna poängterar, lätt till en likgiltighet inför hur människor lever.
Det finns dock en annan liberal vision där människan och hennes möjligheter att leva ett gott liv är målet och där friheten endast är ett medel att nå det goda livet. För att en enskild individ skall kunna leva ett gott liv krävs friheten att få utforma det efter sina egna önskemål. Att göra aktiva val är med andra ord en stor del av själva livet. Men eftersom målet är det goda livet så finns det inget som hindrar att man hjälper dem som bevisligen inte klarar sig själva. Slutmålet måste dock även i deras fall vara att hjälpa dem att i största möjliga mån hjälpa sig själva, då ingen kan leva någon annans liv och då friheten att välja är så central för att leva ett gott liv. Sen gäller det också att skapa ett samhällsklimat och en kultur där människorna har ett sådant stort självförtroende att de vågar lyssna till sin egen inre röst och förverkliga sin egen livsvision.
Något som debatteras mycket nuförtiden är sociala mönster och hur dessa påverkar våra livsval. Det är självklart att dessa också begränsar människors frihet i den mån de hindrar folk från att följa sin egen röst. Också här kommer det självförtroendeingivande samhällsklimatet in. När alla känner att oavsett min bakgrund eller kön kan jag ta mig till vilken plats jag vill i samhället då kommer de sociala mönstren att spela en mindre roll.
Då kommer frågan hur ser det samhälle ut som kan inge ett sådant självförtroende i sina medborgare? En sak är säker, det ser inte ut som idag där svenskarna bäst kan karaktäriseras som isolerade, maktlösa individer vars största önskan är att passa in. I Sverige av idag bestraffas de duktiga och produktiva. Medans de som sitter hemma och kollar på TV om dagarna belönas. Ju duktigare desto högre straff, desto högre böter för brottet att anstränga sig och bidra till samhället och varje månad år ut och år in belönas arbetslösa för att de misslyckats med att skaffa jobb. "Jasså, du har inte skaffat något jobb den här månaden heller, ja då får du den stora belöningen på tusentals kronor och om du börjar jobba, ja då kommer vi straffa dig". Vilket beteende är lönsamt i ett sådant här system? Hur formas människor av att leva i den här miljön? Ja, de anpassar sig och internaliserar de märkliga värderingar som staten arbetar efter. Följaktligen betraktas de framgångsrika entreprenörerna, som bidragit med många arbetstillfällen, som samhällets fiender trots att de bidrar med mest av alla. De arbetslösa protesterar mot sänkta ersättningar i A-kassan trots att det är vetenskapligt bevisat att lägre ersättningar ger lägre arbetslöshet. Men de arbetslösa vill uppenbarligen inte främst ha jobb, de vill ha den belöning de anser sig har rätt till med tanke på vad de åstadkommer. Rätten att leva på andras bekostnad är enligt dem så självklar att de betraktar sänkta ersättningar som att ta från de fattiga det vill säga dem själva. Var finns viljan att klara sig själv? Var finns stoltheten och värdigheten?
Ett fritt samhälle kräver ett självsäkert folk. En självsäkerhet som dagligen motarbetas i dagens Sverige.
, Liberal
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
