POLITIK OCH SAMHÄLLE
Artikel av Patrick Gallagher publicerad 21 jan 2007 kl. 22.30:

En lärares bekännelse

Jag gör upp med idiotförslag på ordningsbetyg, folkpartiets cyniska populism och svensk social inkompetens. Det är ett under att man orkar – och trivs med – att vara lärare. [Del 1 av 2]
På vägen till mitt jobb på en grundskola i Stockholm i onsdags hörde jag nyheten om att ordningsbetyg kommer att införas redan till hösten. På vägen hem hörde jag hur skolpolitikerna i stadshuset redan hade backat. Skolverket hade hunnit påminna dem att förslaget är lagstridigt.

"Stockholms stad kommer naturligtvis aldrig att bryta mot några lagar!", sa skolborgarrådet Lotta Edholm, som samma morgon hade gjort klart på DN:s debattsida att Stockholm ska gå före i förändringen av den svenska skolan. I det här fallet skulle stadshuset gå före även riksdagen, vars förslag på ordningsomdöme kanske dröjer lite eftersom demokratiska beslut brukar ta lite tid - i alla fall tills de utformas i enlighet med lagen.

Hur man utformar omdömet är framförallt en teknisk fråga, menar Edholm. Att inkludera det i terminsbetyget är inte tillåtet, svarar Skolverket. Men det enda som står tydligt i Edholms debattartikel i DN är att stadshuset vill införa "en form av skriftligt omdöme".

Här avslöjar Edholm att hennes egentliga syfte är att figurera i media och ta över för rikstoken Jan Björklund som den lokalpolitiker som tjatar mest om skolan. Och varför inte? Det fungerade bra för Björklund, som nu sitter som Sveriges skolminister trots att hans parti gjorde ett katastrofval och endast fick 7 % av rösterna. Tillsammans med utbildningsministern Lejonborg regerar Folkpartiet över hela det svenska utbildningsväsendet, landets i särklass största arbetsgivare och den samhällssektor som direkt beror mest medborgare.

Men utspelet i veckan kring stöket i Stockholms skolor visar mycket tydligt inte bara hur långt ledande folkpartister är från verkligheten i skolan, utan också hur långt de är villiga att gå i sina populistiska försök att profilera sig i skolfrågor. Faktum är att rutiner för att göra eleverna och föräldrarna uppmärksamma på elevernas bristande uppförande redan finns. Men Edholm menar att skolorna ändå brister med att ge föräldrarna informationen.
"Väldigt många föräldrar har inte den blekaste aning om att de faktiskt har de här rättigheterna", sa Edholm på Ekos eftermiddagssändning.

Och det är precis vad Edholms parti räknar med; föräldrar som inte har en aning. Hur annars skulle folkpartister kunna göra poäng på att skymfa skolan genom att gorma om saker som redan finns? Ordningsbetyg är en debatt utan substans. Det är en uppfinning av desperata folkpartister som utnyttjar allmänhetens missnöje med ett skolsystem som folk samtidigt inte orkar personligen engagera sig i. Då funkar populism som bäst.

Jag är känd som en lärare som inte skyggar från att uppmärksamma och sätta stopp på elever som gått över gränsen för acceptabelt uppförande. Jag engagerar mig också i de bråkigaste barnen. På min nuvarande skola träffar jag - på eget initiativ - två grupper av högstadiepojkar som jag bedömer har ett behov av en alternativ kommunikationskanal än de ständiga konflikter som de skapar omkring sig. Med andra ord försöker jag jobba förebyggande, samtidigt som jag tror att vuxna ska reagera snabbt på dåligt uppförande och att det ska ge tydliga konsekvenser.

Jag har dessutom erfarenhet av grundskolor i tre olika kommuner, i Fisksätra, Skärholmen och numera i Stockholms innerstad, samt en gymnasieskola i Botkyrka. Skolorna är olika på många sätt. I två av förortsskolorna fanns det en frisk blandning av invandrarbarn och etniskt svenska barn. I Botkyrka var skolan lika segregerad som den innerstadsskola där jag nu jobbar. De allra flesta barn i samtliga skolor är skötsamma, respektfulla barn som bara ibland testar gränserna - precis som normala barn ska göra. Det har också alltid funnits en liten andel elever som sköter sig rätt illa. Ibland kan somliga även utgöra en risk för andra barn och skolans vuxna. Men bland det mest påfrestande för en lärare är oftast den smittsamma attityden bland en alltför stor andel elever om att deras uppförande ändå inte är särskilt viktigt, eftersom det inte finns några konkreta sanktioner för dåligt uppförande.

Nu skulle avsaknaden av sanktioner inte betyda så mycket, om det ändå fanns en grundläggande respekt för vuxna bland de elever som missköter sig och stör ordningen. Men alltför ofta lyser också den respekten med sin frånvaro. Frågan blir den klassiska om hönsen eller ägget och vilket kom först; bristande respekt eller avsaknaden av konsekvenser.

Folkpartiet vill få det att se ut som om respekten kommer att infinna sig om bara konsekvenserna blir mer synliga. Men ingen politiker kan någonsin lova att sådana konsekvenser faktiskt blir mer kännbara för eleverna, eftersom det ändå handlar om hur föräldrarna reagerar på ett dåligt skriftligt omdöme i ordning. Hade de ansvariga politiker något hum alls om skolans verklighet skulle de förstå hur löjligt förslaget är. Men det bryr de sig inte om, eftersom faktiska resultat i skolan är underordnat deras egna maktambitioner. Skolan har nämligen också länge varit en lekplats för politiker.

Huvudproblemet i svenska skolor idag är absolut inte att lärarna och skolledare inte signalerar till föräldrar när deras barn uppför sig illa. Det är den bristande stöd man får av föräldrar när de ändå blivit upplysta om barnens beteende. För alltför många barn i Sverige idag finns det inga kännbara konsekvenser överhuvudtaget, varken i skolan eller hemma. Konsekvenser likställs nämligen med straff. Och straff i all dess former verkar vara lika fördömt som barnaga.

För över tio år sedan, när den odödliga skoldebatten om keps i klassrummet först kom igång, närvarade jag på ett symposium på Lärarhögskolan i Stockholm. Bland debattörerna satt den socialdemokrat som snart blir partiledare, Mona Sahlin. Skolverkets generaldirektör fanns också med, samt några stockholmspolitiker och den outtröttliga Anders Carlberg från Fryshuset. Flosklerna flög högt som aulans tak och som lärarstudent och skribent började jag förtvivla - tills Carlberg tog ordet. Som vanligt tystnade folk och lyssnade på honom, och som vanligt dominerade Carlberg det som återstod av talutrymmet.

Jag kommer ihåg ett visst uttalande allra bäst, inte bara tack vare dess uppriktighet men också på grund av publikens reaktion. Anders Carlberg sa att det allra största problemet i skolan var lärarnas bristande sociala kompetens. Och ingen - i ett rum fyllt med över 300 lärarstuderande, lärarutbildare, vanliga lärare och politiker - kom med någon enda liten invändning. Kapitulationen var total.

Jag håller naturligtvis inte helt med. Vi är många livskonstnärer som jobbar i skolan. Annars skulle den vara en fulltständig katastrof. Naturligtvis finns det också medarbetare som inte orkar eller helt enkelt inte vet hur de ska hantera alla problem som vi handskas med dagligen. Lönen och arbetsmiljön är inte direkt konkurrenskraftiga för marknadens mest kvalificerade arbetskraft. Men min poäng är att skolan inte är något annat än ett mikrokosmos av samhället i stort. Varför ska vuxna i skolan vara bättre rustade än vuxna i allmänhet för att möta en utbredd ringaktning för lärare bland ungdomar? Varifrån har ungdomarna anammat det, om inte av samhället i stort? Det talas om yrkets låga "status", men med politiker som Lotta Edholm som vän behöver man knappast några fler fiender.

I del 2: De egentliga orsakar bakom stöket i skolan.