 |
KROPP & SJÄL
Artikel
av Sofia Lindblom
publicerad 28 sep 2004 kl. 23.37:
En kvart i bikten
Varför ska det vara så förbaskat svårt att vara lite balanserad? Hela mitt liv är fyllt av sådana där förhastade, ilskna eller euforiska beslut....
... som på avslutningen i nian då jag i ett lyckonyck över att högstadiet äntligen var över utnämde mig själv till återträffansvarig. Det var dumt, för att inte säga jävligt korkat. För hur ska jag som inte ens är förmögen att sortera strumpor rätt, kunna hitta 30 gamla klasskompisar? (Jag undar om de ens kommer ihåg vem jag är, jag var ju aldrig där...) Varför höll jag inte käften den där juniförmiddagen för 10 år sedan?
Under mina korta besök i Stockholm får jag ibland syn på dem. Innan jag hunnit ducka och gömma mig så får de ALLTID syn på mig.
- Men heeej, Sofia! Vad kul att se dig! Hur blir det med klassträffen? ( Antingen a: uppfodrande eller b: med ironisk underton).
- Eh... Ja den är på gång! hasplar jag ur mig samtidigt som jag försöker räta ut mig själv så att det inte ska se ut som om jag är på väg att ducka. Faktum är att den har varit på gång i 5 år nu. Det är ingenting jag säger högt, men de kan antagligen räkna ut det med arslet eftersom många av dem fortfarande umgås med varandra. (- Åh, jag mötte Sofia igår och hon sa att en klassträff är på gång. - Jaha, ja det sa hon när jag mötte henne för två år sedan också..).
Faktum är att jag är skitskraj över att möta dem. De var så målmedvetna, så säkra över vad de skulle göra med resten av sina liv vid femton ärs ålder. Själv vet jag fortfarande inte vad jag ska göra när jag blir stor, men det vore kul att pyssla med något som ger pengar, även jag inser att man inte kan leva på luft. Ja, jag skulle vilja träffa dem alla när jag liksom kan visa dem att " det här gör jag, och oj vad jag trivs". I och för sig så är väl Berlin inte världens sämsta plats att vara på för håliga strumpor och skral ekonomi, men man sitter ju inte och trycker på en fil. kand precis...
Ja, Berlin är väl ändå toleransens högborg, tänkte jag igår när jag menslufsig skulle handla mat. Affären i fråga har investerat i en sur, korrpulent kontrollant. Ja ni vet, en sådan där tjurig gubbe som går omkring och ser otroligt viktig ut. Av någon anledning följer han alltid efter MIG (eller håller jag på att bli paranoid nu också, fattas bara). Jag vet inte, kanske har jag den där typiska snattarlooken, i vilket fall iakttog han varje steg jag tog.
Eftersom min tyska fortfarande är på så låg nivå att till och med hundarna ignorerar mig så tog jag till det enda knep jag har: Jag räckte ut tungan åt honom och såg allmänt rebellisk ut. Visserligen vände han resolut på klacken och lät mig handla ifred, men på vägen hem skämdes jag lite och gjorde en analys av läget. "Ok Sofia, du är 24 år, bor i Berlin och räcker ut tungan åt snatterikontrollanter" tänkte jag och grubblade vidare " Vad hade du själv gjort om det var du som jobbat i butiken? Hade du inte hållt ett extra öga på den där irrande skrutten i rosa mössa? Va? "
I och för sig....
...Men jag som bara varit riktigt kriminell en gång och det var den där julen för 11 år sedan då jag hittade Rädda Barnen-bössor på vinden och tjänade in hela julklappskassan på en eftermiddag. Min familj fick de finaste julklapparna i mannaminne medan jag satt med magknip och tänkte på alla godhjärtade pensionärer som offrat en julgåva i min bössa. Men sen kom jag på att det faktiskt stod "Rädda Barnen" på bössan och för en kort stund ansåg jag faktiskt att jag fortfarande tillhörde kategorin "barn", och då kändes allt genast mycket bättre.
Men ändå; till alla er som gav den där översminkade lillfjollan en slant på Sergels Torg julen - 96; Sorry!
Jag har hundra pinsamma exempel om inte mer i bakfickan som bevis på min brist på det där coola balanserade approachen som gör den där väsentliga skillnaden mellan en kul typ och en som t r o r att hon på något sätt skulle vinna pluspoäng och stjärnor i kanten med sitt löjligt rabiata sätt. Som den där gången jag och en killkompis slog vad om vem som kunde dricka mest tequila. Den som förlorade skulle sponsra den andres taxiresa hem. Jag säger bara, tur i oturen att jag vann för det är enda gången jag vaknat upp och undrat vad det var som hände. Smart Sofia, verkligen klyftigt..
För att återgå till ursprungsfrågan; Varför ska det vara så himla svårt att vara balanserad? Och kom inte och dra någon rövare om att åldern skulle spela någon roll, för den köper jag inte :-)
|
