2004. Rio de Janeiro, Brasilien. Anton och jag, nyanlända i Sydamerika har redan hittat en favoritbar. Anton som är drinkmästaren vet vad vi ska hålla utkik efter, och tydligen ska man dricka Caipirinha när man är i Rio. Bartendern kan inte engelska- vi fattar inte ett dyft av portugisiska, och mycket snart är vi de bästa vänner. Kniven får gå varm över lime efter lime då vi aldrig slutar beställa in mer Caipirinhas.
Rio verkar inte somna och i den klistriga värmen flyter trafiken förbi vår uteservering. Vi skålar för Rio. Vi skålar för bartendern. Vi skålar för Caipirinhas. Vi skålar för lime, den bästa frukt-grejen någonsin. Vi är kungar och baren är vårt palats. Anton ler drucket och stapplar iväg till toaletten. Jag sitter kvar, tänder en Lucky Strike och tänker på Sverige långt där borta. Inget sting av saknad kommer. Ingen hemlängtan, för just nu är det här mitt hem. Det är så jag funkar då jag reser. Har aldrig kännt mig hemma någonstans- och alltid kännt mig hemma överallt. Jag är BPS, "BackPacking Scum", en full svensk på en uteservering i en legendarisk stad det skrivits sånger om.
När Anton kommer tillbaka till bordet belönas han direkt med två nybeställda Caipirinhas. Och vid bordet bredvid vårt har ett par slagit sig ned. Det är en halvgalen, medelålders tysk och hans unga vackra fru. Vi börjar direkt konversera med paret. Minns inte riktigt vad som sägs, men jag minns den svettige tysken och hans överdrivet yviga gester. Han är rik. Vi ser på den unga vackra brasilianskan och blir inte alls chockade. De ger oss lite tips, tror jag, om hur man ska resa säkrast i Brasilien. Tror att de säger något i stil med att det är förenat med dödsfara att åka buss som turist i Brasilien. Senare skulle vi åka buss genom större delen av Brasilien utan att det hände oss något illa alls.
Men vi tröttnar på den svettige tysken och hans fru (som liknar en ung drottning Silvia). Vi ska spela biljard! Nog faen måste de väl ha biljardhallar här. Vi frågar bartendern. Han förstår oss inte, och vi älskar honom förbehållslöst. Vi säger På Återseende och vinkar hejdå. Lullar bort längs Copacabanas strand med hotellen på vår högra sida. Anton springer in i mörka hörn och kissar två gånger till.
Så skickas jag, munlädret Magnus, in på luxulösa strandhotell för att fråga efter biljard. Vi får mer hjälp än vi någonsin förtjänar. Club de Taco ska ligga inte alls så långt härifrån. Två tvärgator inåt stan bara och några kvarter bort. Kursen är solklar och våra steg ostadiga. Så vi börjar snedda uppåt, inåt stan igen. Vid den andra tvärgatan händer något intressant. Vi blir rånade.
Eller vi och vi förresten. Först märker Anton inte alls att vi blir rånade. Han lullar på medans jag, helt plötsligt, har en brasilianare hängandes i skjortkragen. Bara det ser lite lustigt ut, för jag är en stor karl, och han får verkligen sträcka sig upp för att nå till kragen. Han rycker och skakar i mig och säger sin väl inövade rånarreplik: "Todos money, motherfuck!". Todos betyder "allt" eller "alla" på spanska och portugisiska vad jag förstår. Han rycker samtidigt med sin andra hand i bältestrakten, för att visa att han har ett vapen, antar jag.
Jag ser på rånaren, sedan på Antons ryggtavla där han lullar allt längre bort. Så tillbaka till rånaren igen: "No." Jag är bestämd. Han är förvirrad. "Todos money, motherfuck!" Tydligen tog han aldrig den andra lektionen på rånarskolan. Det finns ingen uppföljningsreplik. "No" säger jag igen. Och nu har jag tröttnat. "Anton?". Nu stannar han äntligen, och vänder sig tillbaka, lite på sned. Då får rånaren ett briljant infall. Han springer fram till Anton istället, och upprepar sin replik där. Jag ser hur han rycker i Antons krage- rycker i bältet med andra handen. "No." säger Anton torrt. Vår rånare springer från platsen.
Kvar står vi och tittar efter honom- sedan på varandra. "Var det där världens sämste rånare?" Jag rättar till kragen. "Vi borde ha dricksat honom"
Magnus Carlbaum, Frilansjournalist och rastlös resenär
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
