19.03 Vi, jag och den andra discjockeyn som ska ta klubbens gäster genom dansgolvsragg och billig studentfylla, sitter i det trånga skitiga klubbrummet och sörplar i oss halvljummen personalmat. Det ska visst vara någon fiskgratäng men påminner mest om tapetlim.
När vi är mätta, om än inte särskilt belåtna, börjar vi gå igenom skivbackarna. Vilka popvidunder som har lyckats med konststycket att ta sig upp på listorna sedan förra spelningen saknar vi?
Det visar sig att i vår skivsamling lyser tre Britney Spearssinglar, två 80-talssamlingar som har sålt guld samt en dansremix av en Michael Boltonballad med sin frånvaro. Vi släpar oss ner till skivaffären där vi har rabatt och kollar upp om de har skivorna vi saknar och håller samtidigt tummarna för att de inte har dem, vilket det självklart har.
Vi tröstköper även varsin vinylsingel och går dårifrån.
20.15 Reglerna säger att vi inte får dricka öl när vi spelar, men som de rebelliska discjockeys vi är sitter vi med varsin Carlsberg i handen och det står redan två tomma flaskor på bordet. Om man inte är stor nog att kunna slå sönder hotellrum får man visa vilken tuff DJ man är genom att bryta mot ölregler.
Ungefär så resonerar vi samtidigt som vi lyssnar på vinylskivorna vi köpte tidigare. Det är riktigt bra och vi suckar högt över att det aldrig kommer att funka på golvet under kvällen. Det får bli på nästa personalfest istället.
20.20 Kvällens klubbansvarige tittar in i vårt rum, upplyser oss om att vi öppnar dansgolvet om ungefär en timme, blänger lite på ölflaskorna och går igen. Vi känner oss otroligt rebelliska och höjer volymen på skivspelaren ännu ett snäpp. Troligen ser vi ganska patetiska ut där vi sitter i vårt skitiga DJ-rum med varsin halvdrucken öl och smånickar till någon houselåt vi inte ens vet vad den heter.
21.15 Vi släpar våra skivcase över det än så länge tomma dansgolvet. Det är som lugnet före stormen och inom kort kommer rummet att vara fyllt med överförfriskade studenter som hoppar i takt till Drömhus och Bon Jovi.
Båset är precis så trångt och ostädat som vi vill ha det för då känner vi oss nästan som Norman Cook eller Carl Cox. Skillnaden är ju trots allt hårfin mellan att spela på enorma dansfestivaler och Kåren i Göteborg.
21.32 Vi har öppnat discot och golvet är redan halvfullt eftersom vi inlett med Macarena, ett säkert kort. Folk står och svajjar i takt med höfterna och försöker sjunga med i en refräng de egentligen inte alls kan eftersom den är på spanska. Men vi har nått vårt mål, att få upp gästerna på danslgolvet. Lallalalalallala, heeeyy Macarena.
21.33 Jag går till baren för att smyga till oss ett par öl till, bara som plåster på det trasiga DJ-egot, medan min kollega strider mot musikens alla naturlagar och mixar från Macarena till en Prodigy-låt. Golvet töms genast och personalen i baren får en svettig stund med att ta emot beställningar av billig studentöl. Jag flyr upp i båset med våra öl och börjar peta bland singlarna för att hitta nästa floorfiller. Det blir en av Britney Spearssinglarna vi inhandlat tidigare under kvällen vilket visar sig vara en bra investering för snart är golvet fullt igen och våra gäster utövar allsång i blandade tonlägen som skulle fått Lasse Berghagen grön av avund.
23.47 En full Chalmersstudent svajjar utanför båset och viftar okontrollerat med armarna. Till slut förstår jag att han försöker prata med oss och jag lutar mig ut mot honom. En andedräkt som skulle däckat en älg väller mot mig och jag håller andan för att lyssna på vad vår överförfriskade gäst har att säga.
"Eeh, du", han svajjar ett varv till och fortsätter sluddrigt när han åter är tillbaka i utgångsläget, "kan du be dischjochen att schpela... du vet den där.... som går... duh dum pffft (djupt andetag och ett svajjande varv till) dum dum pftmmmt".
Jag förstår naturligtvis inte ett ord av vad han säger men lovar att vi kör den som nästa låt. Killen kommer ändå inte att minnas vad han sagt. Dessutom känner jag mig förolämpad över att han inte tog mig för en DJ så jag tycker inte har gjort sig förtjänt av något "dum dum pftmmmt".
23.45 Dags för de hångelsuktande gästerna att få sitt lystmäte så vi slänger på en ballad vi inte har någon aning om vad det är. Det brukar inte spela någon roll då samtliga på dansgolvet har fullt upp med att slabba varandra i öronen och hör sannolikt inte något ändå.
00.05 Vi spelar Macarena för tredje gången under kvällen och konstaterar roat att en kvälls konsumtion av öl definitivt inte gjort några underverk med våra gästers (o)kunskaper i spanska. Lallalalalllalala, heeeyy Macarena.
00.31 Den fulle Chalmeristen har besökt oss fyra gånger vid det här laget och tjatar fortfarande om "dum dum pftmmmt". Vi brukar skriva upp låtönskningar på en lapp så vi inte ska glömma att spela Macarena för fjärde gången och 80-talsplåga nummer "alldeles-för-högt". Men när en kille som har knutit sin slips runt huvudet kommer fram till oss och ber oss spela något från Smurfhits låter vi faktiskt bli lappen och försöker ignorera honom. Nog för att vi prostituerar oss i båset, men även en DJ-hora har en värdighet någonstans, om än lite.
01.50 Kvällens orgie i tuggummipop och 80-talsplågor börjar lida mot sitt slut och vi inleder det avslutande tryckarpasset med en No Doubt-ballad. Medan de sömniga gästerna trötthånglar och panikraggar till tonerna av Gwen Stefani dricker vi upp den sista ljumna slatten i våra ölflaskor och konstaterar att ännu en kväll i DJ-båset är till ända.
Heeyyy Macarena.
Eva Råberg, snart 30
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
