Äppelträdet bredvid lekstugan hade inte vuxit in i rollen som klätterställning, men min kompis försökte ta sig upp i det ändå. Senare samma dag blev hennes pappa arg över att se hur dess spinkighet var kluvet i två delar, som endast hölls ihop i nedre änden av envisheten i den sega barken. För att hjälpa det att växa samman igen band han om ett hopprep och hans dotter blev tvungen att inleda en evighetslång väntan, på att trädet skulle läka och växa till sig. Under tiden kunde hon inte hoppa hopprep och hon vågade inte försöka klättra i något annat ungt träd på deras tomt. Det var långtråkigt naturligtvis, så hon besökte min bakgårds starka trädkroppar och vi förvandlades till ekorrar som blev uppätna av lillebror då vi vågade oss ner på marken.
När brorsan tröttnade på att jaga oss letade vi istället efter guldfärgade, glänsande klumpar av koda, eller så gömde vi våra hemliga skatter i ett litet hål i en stam. De var alla roliga lekar, även om det ibland kändes lika bra när min vän ekorren eller guldletaren skulle hem och äta. Då räckte det helt enkelt med att sitta ensam på en gren och blicka ut över granntaken. Min tanke flög över skorstenarna, fortsatte längs med Dalälven, nådde sjöar och hav, tog sig bortom berg och till andra länder. Vissa dagar ända till Amazonas grönskande regnskogar. Där fanns det fler djur än någon kunde räkna, men ibland fick de fly och kanske dog de, för att grävskopor kom och förstörde.
Att som barn sitta i ett svenskt äppelträd och vilja rädda regnskogen var ganska frustrerande. Jag och mina kompisar som bodde i närheten, fick försöka jobba för en bättre värld på mer lokal nivå. Vi gav oss ut i regnet och samlade in sniglar från vägen så att de inte skulle bli överkörda. Visst var det arbetet viktigt, tyckte jag, men är världen i nöd måste man tillslut ta ansvar på riktigt. På lekis fick jag äntligen chansen att arbeta med det stora miljöprojektet. Nu skulle jag kämpa för att rädda regnskogen tillsammans med mina fröknar och kompisar.
Vi började panta burkar för glatta livet och anordnade en gårdsfest för alla föräldrar och syskon. En fröken som skulle gifta sig fick stå och sälja kokosbollar. De kostade en kindpuss eller fem kronor. Hur man än betalade gjorde man en god gärning, eftersom pengarna gick till vår insamling. Allt vi fick in redovisades i en tecknad stapel som var uppsatt på väggen. Det fanns också en stapel för hur många träd vi räddade. De var de vackraste diagram jag någonsin har sett.
Samtidigt som det var spännande att se vilket bra resultat vårt arbete gav, ledde det också till stor irritation. Om vi som var lekisbarn kunde göra något bra, varför kunde inte alla vuxna göra det också? Varför räddade inte politikerna regnskogen? Det var ju de som bestämde.
Jag längtade efter att bli stor så att jag också fick bestämma. Bestämma bra saker. Men samtidigt var jag livrädd, för jag visste att jag inte skulle vara densamma som vuxen. De flesta började att tycka annorlunda när de slutade vara barn. Kanske var det den där puberteten som kom och snodde en massa tid, så att alla vuxna blev tvungna att leva på mindre sekunder, för de verkade ha så bråttom. Jag hade aldrig sett en enda vuxen som glömt sin klocka och satt sig i ett träd för att fundera som jag.
Det var okej att de skyndade med annat, men aldrig tillåtet att de förstörde regnskogen så fort. Då skulle allting vara nerhugget tillslut, utom den lilla plätt som vi på lekis hade köpt, och när regnskogen väl är borta kommer den aldrig mer tillbaka, hade jag fått lära mig. Om den nu ändå skulle börja växa upp igen, tänkte jag, skulle det i alla fall ta väldigt lång tid. Evigheters evigheter. Tusenmiljonermiljarderbiljarder år.
Fast det är klart, de vuxna som skyndar så mycket kanske tycker att lång tid går fort. För att de ska förstå hur sakta långsamheten går, borde de sätta sig ner vid min kompis späda äppelträd. Det tycktes aldrig bli ett klätterträd, hur länge vi än väntade.
Malin Rindeskär, ska bara
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
Anna Linusson
