Mammas axlar sjönk ihop, men samtidigt fick ögonen en underlig strålglans. "Jag borde ha berättat det här för er för längesedan, förlåt."
Min mamma var äldst av allas mammor och kvinnan som bodde i vårt hus var hennes. Eliza var både rolig och snäll och dök upp i vårt liv en sommardag när regnet föll som spön i backen. Pappa var som vanligt på kontoret och jobbade extra som det så vackert hette. Jag hade nog sett blickarna han gav sin nya unga sekreterare. De var både heta och utlämnande. När jag pratade med min syster om vad jag sett hyssjades jag ned. "Tyst Ella, mamma kan höra och bli ledsen. De är säkert bara goda vänner."
Månaderna därefter var det rutin att pappa kom hem sent, ibland långt efter att vi lagt oss. Då hörde jag mamma anklaga honom för att vara otrogen och att hon tröttnat på hans horerier. "Vi lämnar dig Roger, du kan se dig om efter någon annan dörrmatta. Jag har tröttnat! Jag sköter ungarna, diskar, tvättar, och jobbar sjuttiofem procent på ett jobb jag hatar." Sedan tystnade det och jag hörde bara låga stön och att sängen gnisslade infernaliskt.
En dag kom mamma hem med blossande kinder och stjärnögd blick. "Vi har fått en ny anställd som är så rar. Vilken kvinna hon är. Ni skall få träffa henne snart." Resten av dagen gick hon omkring sjungande och trallande medan hushållssysslorna gicks igenom. Inte en enda gång skrek hon och ryade åt oss. På kvällen när pappa kom hem hörde jag dem diskutera lågmält i sovrummet. "Hur gör vi med barnen? Jag tar dem gärna båda två, men då måste vi få bo kvar i huset." Jag hörde på pappas röst att han var ledsen och orden han sade gjorde ont i mig. "Ja mig spelar det ingen roll. De får komma och hälsa på när de vill. Jag och Minna tänkte försöka få egna barn så småningom." Den natten kunde jag inte sova alls, ögonen var fyllda av grus och John Blund hade timme efter timme vakat vid min säng för att söva mig. Orden jag hört ekade i min hjärna, gång efter gång. Pappa ville inte ha oss. Inte mig och inte min syster.
På skolan började de viska när jag var i närheten och pekandet ersattes snart av glåpord. Jag förstod ingenting förrän en rödhårig kille som gick i klassen över mig en dag skrek "Din mamma är lesbisk!" över hela skolgården. Jag gick in till min plats, tog ned min jacka och min väska, och gick hem. "Mamma, vad är lesbisk?" Vid kvällsmaten ställde jag frågan som cirkulerat i mitt huvud hela dagen. Fröken hade ringt upp mamma och berättat vad som hänt på dagen, och att jag bara gått. Hon hade bett mamma att informera mig och ge en förklaring varför barnen betedde sig så konstigt. "Det är din skyldighet" hade kvinnan lagt till innan hon lade på luren. Min syster blev röd som en tomat i ansiktet och viftade avvärjande med händerna. Mammas axlar sjönk ihop, men samtidigt fick ögonen en underlig strålglans. "Jag borde ha berättat det här för er för längesedan, förlåt." Hon tog sina döttrars händer och smekte dem över knogarna med sina pekfingrar.
"Jag har alltid tyckt om både killar och tjejer, ända sedan jag var barn." Hon lät orden sjunka in i barnens medvetande. "När jag träffade er pappa berättade jag sanningen, men han ville ha mig ändå. På ett villkor, att jag aldrig, aldrig bedrog honom med en kvinna. Sådant kan göra en man impotent" sade han då och skrattade. Nu blev det ju tvärt om. Er pappa har gått bakom ryggen på mig i flera månader. Den nya sekreteraren och han har planerat ett liv tillsammans. Utan er och utan mig." Jag och Lisa kramade mammas händer så hårt att de blev vita. Tårarna lurade innanför ögonlocken, men vi svalde för att inte gråta. Viskande med en röst som knappt bar frågade jag det både jag och syrran anade. "Den nya kvinnan på kontoret, är ni ett par?" Det lät underligt att prata om en annan kvinna som älskare eller partner så jag letade länge de rätta orden. Mamma harklade sig och ansiktet antog en röd ton. "Nja, par och par, vi tycker väldigt mycket om varandra, och har träffats lite. Hon kommer hit imorgon."
Efter den dagen blev ingenting normalt. Eliza stormade in i vårt liv som en virvelvind, och mamma blommade upp. Hon sade upp sig från sitt jobb och startade eget. Efter bara några veckor flyttade Eliza in och jag hörde hur det stönades och skreks från sovrummet om nätterna. Jag lade ibland kudden över ansiktet för att slippa höra, och såg på min systers trötta ögon att hon hörde samma som jag.
Skolan blev en pina och kamraterna drog sig ifrån oss. De såg närmast äcklade ut när de kom med sina kommentarer och jag grät mig ofta till sömns.
En dag fick vi nog och klev in på socialkontoret för att söka hjälp. Eftersom staden var liten visste kvinnan bakom disken vilka vi var, och dagen efter var skvallret igång att det gick hett till i sängen på Klövervägen 3. "Jag ville inte illa." Min syster var arg på mig, ja närmast rasande. "Hur kunde jag gå med på någonting så urbota dumt? Jag kan inte bo kvar här. Flyttar du med mig till pappa om han tar emot oss?"
Där står vi idag. Pappa lovade att fundera på saken, men berättade att hans nya väntar barn till hösten.
Anitha Östlund, ordälskande, jobbsökande, fantasirik kvinna på 45
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
