Tyck inte synd om mig, men döm inte heller. För jag dömer ingen annan och jag försöker inte vinna sympati. Det finns inga tårar bakom mina vägval. Ingen ånger. Inga riktiga känslor. Det är som det är och jag har bara mig själv att skylla. Det här är min berättelse om hur det är att hora. Den hårda kalla sanningen.
Det började när jag var sexton år. Jag sommarjobbade som fastighetsskötare, vilket i praktiken innebar att jag fick rensa rabatter åtta långa veckor i streck. Jag fick göra den skit de ordinarie vägrade. Och gissa om jag blev knullad. Jag ingick i HSB:s stall och en hel hög pensionärssvin och arbetslösa var mina torskar. De höll ögonen på mig. De hade inget bättre att göra med all sin tid så de bokförde mina sena ankomster och långa raster och rapporterade per telefon till min hallick (chef).
Under och efter gymnasietiden arbetade jag på olika byggen. En vinter med att skyffla lösull och bila bort stora skorstenar på höghus. Kroppen värkte varje dag och när helgen kom så kom ångesten över mig för jag visste vilket helvete som väntade på måndag. Jag hatade mig själv för att jag förnedrade mig så. Varje dag var den andra lik. Min hallick hette Bernt. Han var kortväxt och alltid klädd i kostym, rökte Habana och körde Mercedes. Han kom och kollade så att vi, hans horor, höll måttet. Två försvann den vintern jag var där.
Sommaren därpå horade jag som betongarbetare. Världens tyngsta och hårdaste jobb. Överlever man till man är femtio ser man ut som sjuttiofem. Jag har sett det med egna ögon. Jag var med och la grunden för en stor gymnasieskola. Det var då jag bestämde mig för att försöka börja om. Gå en annan väg.
Jag gjorde ett försök att plugga. Det gick bra. Men sedan kom lumpen och dödade all nyvunnen livsglädje. Året innan hade varit det bästa och plötsligt var jag tillbaka i helvetet. Storväxta arga män som hunsar en och håller en inlåst i månader. Tvingar en att göra förnedrande saker mot sin vilja. Men det enda man kan göra är att lyda. Annars straffas man. Skoningslöst. Men det som inte dödar härdar väl.
När jag kom hem igen hade jag växt upp, jag var inte längre samma person. Jag stod inte ut. Jag måste bort. Flytta hemifrån.
När man är i desperat behov av pengar kan man gå ganska långt. Jag tog jobb som truckförare på postterminalen. Jag fick snabbt lära mig vilken plats i hierarkin jag hade. Lägst ner på golvet. Det blir extra tydligt när ens värde beror på vilken våning man jobbar. Min hallick var en kvinna i karriären. Med snäva kjolar och yppiga bröst kom hon rutinmässigt ner och inspekterade. Där åkte jag omkring, truckhoran, alltid på jakt efter en ny transport att eskortera.
Jag blev fistad såklart. Som tack för alla hårda nätter fick jag gå strax innan min provanställning löpte ut. Sådan var deras strategi. Det var så de gjorde för att hålla sig med fräscha horor. Istället fick jag jobb på ett företag som lagerhöll och levererade fästelement till industri- och småföretag. Återigen värkte kroppen varje dag jag kom hem. Det var ingen ide att tänka. Då skulle jag ha gått under. Det var bara till att bita ihop, stämpla in och blunda. Den här gången var min hallick en lönnfet glasögonorm med rosiga kinder. Det var något perverst över hela hans person. Han hade själv varit hora en gång i tiden men det hade han glömt. Han såg ner på oss och njöt av att läxa upp de som inte levde upp till hans orimliga förväntningar och krav. Gärna inför resten av sina lagerluder. Skillnaden här var att varje hora bara hade en torsk. Samma torsk dessutom.
Det var en ondskefull man i början av de sextio. Lång och kraftig, med vitt bakåtslickat hårt och bockskägg. Han var alltid vresig och var skrämmande lik djävulen själv. Han höll oss horor i schack med ett synnerligen orättvist ackordsystem som han manipulerade helt enligt eget tycke och smak. Bjöd man ut sig, vek upp sig och blint lydde hans vilja. Ja då kunde han välsigna lönekuvertet som kom vid månadens slut. Andra gånger kunde han slumpmässigt välja ut ett offer att plåga. För sin sadistiska njutnings skull. Vår hallick lät honom hållas för han i sin tur fick röven slickad av den samme.
Jag höll ut i nästan ett år men hade byggt upp ett så stort självförakt att jag trodde jag skulle gå förlorad.
Jag flydde. Tillbaka till posten. Tillbaka till min kvinnliga hallick med uppsatt hår, nylonstrumpor och stenansikte. En ny avdelning, en ny prövotid, men exakt samma förnedring och självbefläckelse. Sådär höll jag på länge.
Vändpunkten kom när jag äntligen tog mod till mig och beslöt lämna den livsstilen. En av de gamla, en riktigt bitter och lätt alkoholiserad posthora, sa hånfullt till mig att jag skulle sluta mina dagar där.
"Du kommer tillbaka, det gör ni alla", sa han. "No way gosse", svarade jag och checkade ut.
Det är snart sju år sedan nu men hans ord har suttit som en tatuering i min själ. Visst har jag fått hora efter det, men bara i perioder, och aldrig där igen. Det är inget fel i det men det är mycket lättare att slippa om man känner glöd och är stolt för vad man gör. Själv var jag aldrig stolt. Jag hatade mina jobb. Om man vill lägga ner sin själ i det och om man har siktet inställt på ett mål, på en dröm. Då är man ingen hora. Då är man fri.
Mike Asson, Im soft as silk and stonecold crazy
Vad tycker du om detta? kommentera detta via Facebook
"Vapen som exporteras används ofta i inbördeskrig som orsakar fattigdom och flyktingströmmar." Foto: flickr/DFID - UK Department for International Development (BY CC 2.0)
Michael Lundahl
