 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Angus Liddell
publicerad 8 nov 2011 kl. 12.25:
flickr/terren in Virginia (BY CC 2.0)
En god investering
Tänk att som barn få ett litet uppehåll i allt som kan vara fruktansvärt, att få med sig en tid som kan ge en liten inblick i det som kallas trygghet.
Efter att ha varit pappa till två fantastiska killar som nu är 18 och 20 år, står jag plötsligt med något helt oväntat. Det var nämligen så att jag svor en helig ed att vara en bra pappa och ha trygga barn med en bra uppväxt, kärlek, trygghet och värderingar. Detta var tidigt mitt mål i livet, och jag visste inte allt som var rätt. Men med facit från en egen barndom som var minst sagt rörig, visste jag hur det inte skulle vara. Detta ledsagade mig genom tiden som pappa. Jag är givetvis pappa livet ut, men nu behövs jag mindre än tidigare. Så plötsligt står jag då här med ett halvt liv kvar som jag inte tänkt på! Vad göra?
Ja, tittar jag tillbaka så har jag fuskat lite på vägen och jobbat lite extra när jag bara skulle vara pappa. Jag har, eller jag kanske ska säga vi har, varit tillfällig familj två gånger åt killar som haft det lite svårt. Fast jag måste säga att det var inte killarna i sig som var problemet, vilket visat sig i hur väl de har det idag när de reder sig själva.
Vidare har jag avslutat min tid som övervakare efter lite mer än sju år, vilket varit väldigt givande. Om inte annat så har jag varit den ende i Kävlinge att kunna ha en gammal Ford ifred, de stal aldrig min bil av någon anledning, och jag tror jag vet varför. Så, förutom att jag ska vara en god make efter 21 år, så finns jag tillgänglig för ett långt uppdrag på cirka 20 år. Men ska min plan gå i lås så måste jag bara fixa en liten grej först, en liten liten grej.
Jag ska köpa ett före detta hotell som jag sett ut. Det passar perfekt till just det jag ska ha, 20 hotellrum och pool och bastu. Ja, allt jag behöver finns där för att jag ska kunna sätta min plan i verket. Jag ska, om allt går i lås, öppna ett ställe för barn som far illa, och stället ska heta "Så länge". För just så ska det vara, de ska kunna bo där så länge, så länge det krävs för att de ska kunna återvända till trygghet eller börja om med trygghet någon annanstans. Jag tror till och med att jag borde ha hälften av platserna till ensamkommande flyktingbarn, under till exempel 12 år, så att barnen i sig kan växa genom att hjälpa varandra. Det är nämligen i mötet vi växer, och barn är fantastiska på just detta.
Jag förundras ibland över hur barn kan fixa problem sinsemellan när inte vi vuxna är i närheten. Vi borde lyssna mer på barnen, eller som en klok lärare en gång sa: "Jag lär så länge jag har elever."
På stället som ska heta "Så länge" finns fantastisk natur, en sjö och allt som behövs för underbara dagar, där ska alla hjälpas åt med maten, att inhandla och tillaga, äta och diska, som en enda stor familj. Tänk, att som barn få ett litet uppehåll i allt som kan vara fruktansvärt, få andas ut, känna att man hjälps åt och vad som än händer i livet så får man med sig en tid som kan ge en liten inblick i det som kallas trygghet.
Jag ska ro deta i hamn, och jag vet att den tid vi lägger ner på barn som har dessa behov är samhällsekonomiskt försvarbart. Det betalar sig i slutändan, jag vet det. Jag ser det när unga pappor kommer och hälsar på med sina nyfödda och tackar för att jag hjälpt dom, belöningen är enorm. När jag ser att vilda killar som en gång jagades av polisen dagligen, idag kommer förbi körandes i sina bilar och med körkort i plånboken, då är livet gött ska ni veta.
Bara för att vi lever i ett fantastiskt land som Sverige så får vi inte ligga på latsidan. Allting kan bli bättre, och så ska det bli. Det kommer att ta lite tid, det kanske aldrig blir av, men jag ska göra allt jag kan för att sjösätta drömmen "Så länge".
|
