 |
ALKOHOL & DROGER
Artikel
av Sofie Floryd
publicerad 25 sep 2005 kl. 09.27:
En gengångares desperation
Sargat hjärta, sargat liv sargade själar som irrar runt om kring oss utan att ni tänker en tanke på oss. Som spöken i en väldigt kall värld utan empati och förstående av er övriga.
Utanför mer och mer för varje dag som går och det är så svårt att komma upp igen då fallet var så högt. Fallet var
så hårt så jag kan inte tänkas överleva detta. Inside you're pretending. Hoppas på att detta liv du lever bara är en dröm du snart ska vakna upp ifrån. Du måste finna en
väg ut ut detta levande frätande helvete på jorden som du kravlar runt i.
26 år gammal nu. Du är 26 år för fan och du har sumpat allt du hade på ett år bara. Är det inte dags att komma upp ur drömmen snart? Är det inte dags att vakna och gråta dina undangömda tårar, låta dom flöda upp ur ditt innersta och spola bort din längtan, din sorg, sveken som han gjorde, förnedringen, rädslan, empatilösheten som gnager ditt innersta. Din rädsla är för stor, din rädsla för att inse vad som hänt de senaste åren tvingar dig in i glömska utan botten.
Förträng dina barns skrattande i ditt hem. Förträng hans våld emot dig. Förträng rädslan du kände alltför ofta.
Förlika dig med dina farhågor om en alltför snabb död för din räkning. Ge efter för din dödslängtan som växer sig allt starkare för varje sekund, som du lever kvar i detta tomrum, detta vakum du svävar runt i utan mark under dina fötter och med ångesten och mörkret som enda ledsagare.
Fly in i dig själv igen nu innan det blir för jobbigt för dig att ta. Jag känner ju hur tårarna bränner innanför mina välsminkade ögonlock det är så nära nu att allt brister igen.
Fly in i din påse med amfetamin igen, din kära räddare, din bästa vän som tagit över ditt liv och inte tänker lämna dig ifred tills du dör tillsammans med denne vän för livet.
Förlåt mig älskade ungar, förlåt mig mina älskade ögonstenar till döttrar som jag saknar utan gräns. Jag älskar er så men jag dras ner mer och mer i det kriminella sorgliga låtsaslivet. Jag dras av armar gjorda av hårdaste järn. Ankaret runt min ankel vill inte släppa sitt grepp om mig då det i snabb takt rusar fram i det mörkaste djup med sikte på den totala bottnen.
Jag vill inte bli levande begravd i slammet på havsbotten, jag vill leva igen. Snälla, se mig. Snälla, låt mig få andas igen. Snälla, låt mig komma upp till er värld igen. Snälla ni, kan ni inte bara låta mig få en chans till livet ännu en gång? Jag önskar inget hellre än att få somna med mina barn i sängen igen. Jag önskar inget hellre än att slippa känna förakt för mig själv för mina felaktiga val i livet. Jag önskar att jag kunde få börja om igen, en annan tid en annan plats, en annan dröm....en annan mig...
|
Shqiptar Oseku
