 |
POLITIK & SAMHÄLLE
Artikel
av Jan Wiberg
publicerad 19 mar 2009 kl. 14.42:
En gång var jorden underbar
"Tidigare inpräntade man ungarna respekt för lag och ordning, respekt för kyrka och överhöghet, kung och fosterland, respekt för kunskap och värden och annat. Men numera är det första våra barn får lära sig är respekt för bilismen."
På fyrtiotalet bestod Radiotjänst av en kanal. Före nyheterna klockan sju kom traditionsenligt i denna kanal programmet Grammofontimmen. Grammofontimmen började alltid med en militärmarsch. Därefter kom en radda klassiska kompositörer, Mozart, Beethoven, Brahms. Efter detta gled man över till operett, Sköna Helena, Vita Hästen, Johann Strauss, Offenbach. Därefter, när man genomlidit detta, kom något som kunde tilltala ungdomar. Det var det man såg fram emot. Då kunde man få höra schlagers, Ulla Billquist, Alice Babs. Man kunde också få höra jazz. Och bebop.
Den första bebop-låt som kom till Sverige var Heybabureba med Dizzy Gillespie. Den kunde man höra före nyheterna någon gång på fyrtiotalet. När man skulle gå till skolan dagen därpå var gatan full av ungar som sprang och vrålade "heybabureba!" Det var massor av ungar och alla hade hört låten. Barnrikehusen, kallades Solgårdarna också, och ungarna där, högst upp på gatan, hade börjat. Börjat springa i hopplasteg, i zick-zack nerför Gibraltargatan, ner mot Götabergsskolan, några hade rep mellan sig, tog upp hela gatans bredd, sjungande "heybabureba, heybabureba, heybabureba!"
När jag var barn fanns det inga bilar. Det kom en buss var tjugonde minut. Och det kunde komma någon lastbil. Det fanns också några enstaka personbilar. Under kriget gick de på gengas och sen tog det några år innan massbilismen kom igång. Vi behövde inte vara rädda för trafiken. Vi kunde leka på gatorna, jaga varandra utan rädsla för att bli överkörda. Vi åkte lådbil hela Viktor Rydbergsgats-backen ner, från Pontus Wiknersgatan ända ner till Götaplatsen och den största faran var inte trafiken.
Nu uppfostrar man barnen till att, så fort de är mottagliga för information, akta sig för bilar. Redan på dagis får barnen lära sig trafikregler och trafikskyltar, de får lära sig vänta på grön gubbe, träna uppsiktig åt höger och åt vänster innan övergång av en gata. Eftersom trafiken numera är så farlig, går barnen hand i hand i led, utstyrda i plastvästar i grälla signalfärger för att minimera de risker ett spontant och barnsligt agerande medför i det betong- och asfaltslandskap som numera har blivit människans naturliga miljö.
Tidigare inpräntade man ungarna respekt för lag och ordning, respekt för kyrka och överhöghet, kung och fosterland, respekt för kunskap och värden och annat. Men numera är det första våra barn får lära sig är respekt för bilismen. Det första dom får lära sig är den ödesbestämda utvecklingen, människans underdånighet under maskinen och det spontana agerandets omöjlighet.
Och på så sätt får man ungarna att anpassa sig och växa upp till vuxna som stannar vid rött och går när ljuset slagit om till grönt, som accepterar en trafiklagstiftning som minimerar det egna omdömet. Vuxna som inte ifrågasätter detta perversa samhälle som vår kultur har frambringat och som tydligen mänskligheten ser som den bästa av världar. Uppenbarligen är så vi vill ha livet på denna, från början underbara jord.
Men är det bättre nu? Att ungdomar saknar framtidstro, att vuxna dras med psykiska problem och miljö- och klimatproblem blir allt svårare att bortse ifrån.
|
Anne Skåner
